Där mörkret möter ljuset - Min väg med Mörk Kosmos

Det finns ögonblick från det gångna året som stannar kvar hos mig. Ett rum som ännu inte är färdigt, men redan bär spår av människors närvaro. Röster som ekar i halvfärdiga väggar. Steg över golv som fortfarande luktar nytt material och framtid.

Jag har burit Mörk Kosmos som en vision länge — men 2025 blev året då visionen började ta form i världen. Inte bara som ett projekt, utan som ett ansvar. Som ett löfte, och som en prövning.

Jag har mött människor som berättat om psykisk smärta på ett sätt som gör det omöjligt att blunda. Människor som faller mellan system, som blir definierade av diagnoser, beslut, handlingsplaner — men inte alltid av sin mänsklighet. Jag har hört berättelser som skaver, gör ont, väcker ilska — och samtidigt stärker min övertygelse om varför Mörk Kosmos behöver finnas.

För mig handlar detta arbete inte om att rädda någon. Inte om att komma med enkla lösningar eller lova ett ljus som alltid vinner över mörkret.

Det handlar om att våga stå kvar.
Att sitta i stillhet när orden tar slut.
Att låta smärta få finnas — utan att låta den definiera hela människan.

Ibland känns det som om samhället vill gå snabbare än våra känslor hinner med. Vi mäter, kategoriserar, behandlar och effektiviserar. Men någonstans där emellan försvinner det som gör oss till människor.

Mörk Kosmos är mitt svar på det tomrummet.

Inför 2026 bär jag både ödmjukhet och trots.

Ödmjukhet inför det ansvar som följer med att bygga en plats där människor bär sina liv.
Trots mot de strukturer som gör människor osynliga, ensamma eller avfärdade.

Jag hoppas att Mörk Kosmos får fortsätta vara en plats där mörker kan få tala — utan att förlora hoppet. En plats där människor inte behöver förklara sig för att få finnas. En plats där vår sårbarhet ses som något djupt mänskligt, inte som ett avbrott i livet — utan som en del av det.

För mig är framtiden inte ljus i bemärkelsen problemfri.
Den skimrar för att den är ärlig.

Och i den ärligheten finns en kraft som jag vill bära med mig in i 2026.

Zelda Boudine, Ledare för Mörk Kosmos

Andra inlägg

• Året som gått och vägen framåt — Mörk Kosmos i rörelse
• 🌘 Mellandagarna – när leendena bleknar och tröttheten får ett namn
• God Jul önskar Mörk Kosmos
• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus
• När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest
• Introvert i en extrovert värld – och när social ångest blandas in
• När livet känns hopplöst
• Varför jul- och nyårshelgerna kan kännas extra tunga