Den osynliga farsoten – när själen går sönder i tystnad

14 okt. 2025

Det finns en sjukdom som inte syns på röntgen, som inte ger feber eller sår. Den smyger sig på, tyst och långsamt, tills allt blir tungt. Den stjäl färgerna ur vardagen, gör andetagen kortare och nätterna längre. Den heter psykisk ohälsa – vår tids osynliga farsot.

Vi lever i ett samhälle där kraven växer snabbare än människan hinner med. Där lyckan mäts i följare och framgång, och där sårbarhet har blivit något man helst ska dölja. Sociala medier målar upp perfekta liv, perfekta kroppar, perfekta leenden – medan verkligheten för många handlar om ensamhet, oro och känslan av att inte räcka till.

Det är lätt att gå vilse i tillvaron.
Att känna sig som en främling i sitt eget liv.
När allt går fort, när allt ska presteras, finns det till slut ingen plats kvar att bara vara människa.

Psykisk ohälsa bryr sig inte om vem du är. Den drabbar unga och gamla, starka och sårbara. Den drabbar den som alltid skrattar högst – och den som tystnar längst. Ändå bärs den ofta i ensamhet, bakom stängda dörrar och leenden som inte riktigt når ögonen.

Vi har skapat ett utslagningssamhälle där allt fler faller mellan stolarna. Där stöd dras in, där vårdköerna växer och där förståelsen blir mindre. Men psykisk ohälsa är inte svaghet – det är ett rop på hjälp i ett samhälle som glömt hur man lyssnar.

Det är dags att börja se.
Att våga prata, våga fråga, våga stanna kvar när någon säger: “Jag mår inte bra.”

För bakom varje tystnad finns en historia.
Och bakom varje människa som kämpar finns ett hjärta som fortfarande slår – trots allt.

MÖRK KOSMOS

Att leva med OCD och tvångstankar

12 okt. 2025

Vad är OCD och tvångstankar?

OCD, eller tvångssyndrom, är en psykisk hälsoproblematik som drabbar många, men som ofta är missförstådd av omgivningen. Tvångstankar är påträngande, återkommande tankar eller impulser som kan kännas mycket obehagliga och svåra att kontrollera. Dessa tankar leder ofta till tvångshandlingar – ritualer och beteenden som utförs för att lindra ångesten, även om lättnaden ofta är tillfällig.

Det dagliga livet med OCD

Att leva med OCD innebär att ständigt kämpa mot sina egna tankar. Många brottas med känslor av skam, rädsla och oro för att bli dömda eller missförstådda. Det kan handla om att behöva kontrollera saker upprepade gånger, tvätta händerna överdrivet mycket eller räkna på ett visst sätt för att dämpa känslan av obehag. Ofta är det en kamp som sker i det tysta; ett inre stormande som få andra kan se.

Empati och stöd

Det är viktigt att komma ihåg att OCD inte definierar en person. Bakom varje tvångstanke och handling finns en människa som kämpar för att må bättre. Att visa empati – att verkligen försöka förstå och lyssna – kan göra en enorm skillnad. Det räcker långt att säga "Jag ser att du har det svårt, och jag finns här om du vill prata."

Stöd från familj, vänner och samhället är avgörande. I Sverige brukar man säga att "delad börda är halv börda", och det gäller verkligen för psykisk ohälsa. Att våga prata öppet om OCD och tvångstankar är ett första steg mot minskad ensamhet och ökad förståelse.

Vägen mot hjälp och återhämtning

Det finns hjälp att få. Genom samtalsterapi, KBT (Kognitiv beteendeterapi) och ibland medicinering kan många få lindring och verktyg att hantera sina tvångstankar. Att ta steget mot hjälp kan kännas skrämmande, men det är också ett bevis på styrka och vilja att förändra sitt liv. Kom ihåg att ingen behöver kämpa ensam – det finns stöd och hjälp att få, både professionellt och i nära relationer.

Avslutande ord

OCD och tvångstankar är inte ett tecken på svaghet, utan på att du är mänsklig. Det är modigt att söka hjälp, och att våga prata om sina upplevelser. Om du själv eller någon du känner lever med OCD – kom ihåg att det finns hopp, och att varje litet steg mot välmående är värt att firas. Livet med OCD kan vara tufft, men det finns alltid möjligheter till förändring och förbättring.

Under tystnaden

10 okt. 2025

Det finns en plats där tanken inte har fäste,
där varje andetag är en fråga utan svar.
Jag sitter där ibland —
i skuggan av mig själv,
och lyssnar till ekot av allt som inte betyder något.

Tiden rinner inte där,
den står still som vatten i en gammal skål,
och i dess yta ser jag ansikten
som kanske var mina,
eller någon annans dröm.

Allt jag trodde var fast
har blivit dimma.
Orden förlorar sina rötter,
världen sin kontur.
Jag famlar efter Gud, efter mening,
efter något som säger: ”Du är här av en orsak.”
Men svaret är vind,
en viskning utan källa.

Ändå bultar hjärtat.
Ändå vägrar kroppen ge upp.
Kanske är det själva smärtan —
den djupa, stilla värken av att inte veta —
som håller mig kvar.

När själen går sönder och ingen ser

9 okt. 2025

Det finns smärta som inte syns.
Inga bandage, inga blåmärken, inga ärr som någon stannar upp för att fråga om. Bara ett leende som håller ihop för att det måste. Bara ett ”jag mår bra” som sägs för att slippa bli obekväm.

Vi pratar mycket om psykisk ohälsa i dag. Vi har temadagar, poddar och kampanjer. Ändå är det så många som går runt med en tyngd ingen annan märker. Människor som kämpar sig igenom vardagen medan världen snurrar på i sitt vanliga tempo. Som vaknar med ångest, klär på sig som vanligt, går till jobbet och låtsas som ingenting. För de vet att om de visar hur de egentligen mår, så blir det tyst i rummet.

Det finns fortfarande en skam i att må dåligt.
Som om psykisk smärta vore ett tecken på svaghet.
Som om man bara borde ”rycka upp sig”.

Men ingen säger till en människa med brutet ben att hon ska börja springa.
Ändå säger vi det, i olika ord, till dem vars själ är bruten.

Den som lider av psykisk ohälsa blir ofta dubbelt utsatt: först av sin egen inre kamp, sedan av samhällets oförståelse. Fördomarna sitter djupt. De märks i suckarna, i de små kommentarerna, i hur människor tystnar när någon berättar att de går till psykolog.

Och mitt i allt detta finns rädslan – att vara till besvär, att inte bli trodd, att inte passa in i en värld som kräver glädje och prestation.

Men psykisk ohälsa drabbar inte ”de andra”. Den finns i varje trappuppgång, på varje arbetsplats, i varje familj. Den finns hos tonåringen som inte orkar gå till skolan, hos småbarnsföräldern som stänger in sig i badrummet och gråter tyst, hos den äldre som sitter ensam i en lägenhet och längtar efter en röst.

Vi behöver prata mer – men framför allt lyssna bättre.
Lyssna utan att försöka fixa, utan att döma, utan att byta samtalsämne. Bara finnas där. För ibland är det just den närvaron som håller någon kvar.

För ingen borde behöva gå sönder i tystnad. Ingen borde behöva skämmas för att de kämpar för att orka leva. Och kanske är det först när vi vågar möta det mörka hos varandra – som vi på riktigt börjar förstå vad medmänsklighet betyder.

Du är inte ensam, Ett brev till dig som kämpar

8 okt. 2025

Hej du,

Om du läser detta och känner att livet känns alldeles för tungt just nu, vill jag först och främst säga: du är inte ensam. Många av oss går igenom stunder i livet då mörkret känns så kompakt att det är svårt att se någon väg ut. Det är okej att känna så. Det finns ingen skam i att kämpa.

Du kanske tror att ingen riktigt förstår vad du går igenom, eller att ingen bryr sig. Men sanningen är att det finns människor som vill lyssna och hjälpa, även om det inte alltid känns så. Ditt liv är värdefullt och du betyder mer än du tror – för människor runt dig och för världen i stort. Ibland märks det inte förrän man vågar sträcka ut en hand.

Att bära på självmordstankar kan kännas ensamt och skrämmande. Men att prata om dem, med någon du litar på eller med professionell hjälp, kan göra all skillnad. Du behöver inte bära allt själv. Det är modigt att våga be om hjälp – det är ett tecken på styrka, inte svaghet.

Det kan kännas som om situationen aldrig kommer att förändras, men livet är föränderligt. Smärtan du känner nu kan minska, och det finns stunder av ljus framför dig, även om de känns långt borta. Tillåt dig själv att hoppas, bara lite grann, på att det kan bli bättre.

Om du känner att det är för svårt att prata med någon du känner, finns det stödlinjer och hjälporganisationer redo att lyssna på dig – anonymt och utan att döma. Du är värd omtanke och medkänsla, och du förtjänar hjälp.

Kom ihåg: du behöver inte ha alla svar nu. Ta ett steg i taget. Det räcker. Och om allt känns övermäktigt – försök bara andas, och våga berätta för någon hur du har det. Ditt liv är viktigt.

Ta hand om dig. Vi är många som bryr oss.

Under ytan av vintern

8 okt. 2025

Det var alltid mörkt när Lina gick hem från jobbet. Vinterljuset hann aldrig riktigt vakna innan det dog igen, och kylan hade trängt in i allt – i huden, i rösterna, i tankarna. Hon brukade förr tänka att människor var som värmeljus: små lågor som höll varandra vid liv. Men nu kändes det som om alla hade slut på syre.

Hon såg dem varje morgon på tunnelbanan. Tomma blickar ovanför ansiktsmasker, fingrar som skrollade genom nyheter och flöden, ord som aldrig blev till röster. Alla verkade på väg någonstans, men ingen verkade vilja dit.

Lina log ibland, av gammal vana. Mot kollegor, mot kassörskan, mot chefen som kallade henne ”duktig”. Men det var ett leende utan kroppsvärme – som ljuset från en lysrörslampa, kallt och surrande.

Hon sov sällan en hel natt. Tankarna var för högljudda. De talade om allt hon inte var, allt hon inte orkade vara. ”Du borde vara starkare. Du borde vara tacksam. Du borde klara det här.”
Samhällets röst ekade i hennes huvud: prestera, le, delta, dämpa.

När hon en kväll satt på sängkanten, med händerna knäppta hårt som om hon bad till något hon inte längre trodde på, tänkte hon: Det är inte jag som är trasig. Det är världen som är för hård för människor som känner för mycket.

Utanför fönstret singlade snöflingor långsamt ner genom gatlyktans sken. De föll tyst, utan mål, men ändå med en märklig värdighet. Det var något tröstande i deras tystnad.

Hon tog på sig kappan, drog halsduken tätare och gick ut. Luften var bitande, men också ren. Hon mötte en man som huttrade vid busshållplatsen. Deras blickar korsades i en sekund – trötta, men igenkännande.
Det fanns något där. En liten glimt av mänsklighet, ett eko av: Jag ser dig.

Kanske, tänkte hon, är hoppet inte i stora förändringar, utan i de där små mötena. Ett leende som inte kräver något. En hand som håller kvar en sekund längre. Ett erkännande av att vi alla bär något tungt.

När Lina kom hem igen satte hon sig vid fönstret. Världen utanför var fortfarande kall. Men hon höll händerna runt en kopp te och tänkte att värme kanske inte alltid behöver vara stor – ibland räcker det med att den finns.

Och någonstans djupt inom henne tändes en liten låga igen.
Inte stark. Men verklig.

Alltets tomrum / Motståndets glöd

2 okt. 2025

Mörkret:
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svaret:
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsigt steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

// ZELDA BOUDINE

Psykoser

2 okt. 2025

När verkligheten glider oss ur händerna

- Varningssignalerna, fallet – och vägen ut

Det är lätt att tro att psykoser hör till något som bara drabbar "andra", människor långt ifrån ens egen vardag. Men faktum är att en psykos kan slå till var som helst, när som helst, och ofta smyger sig tecknen på långt innan det stora fallet. Jag har själv sett hur nära vänner, till synes stabila och trygga i sitt liv, plötsligt hamnat i ett virrvarr där verkligheten och fantasin flyter ihop. Det är skrämmande – och samtidigt finns det hopp.

Varningssignaler ingen vill se

En psykos är inte något som bara händer över en natt. Ofta finns tecknen där, men det är lätt att vifta bort dem. Du kanske märker att någon börjar isolera sig, sover dåligt eller verkar ovanligt misstänksam. Kanske kommer konspirationsteorierna, eller så börjar personen prata om att hen hör röster som ingen annan hör. Plötsligt känns vardagen mer som en osammanhängande dröm.

Vi svenskar har ett uttryck: "Det är bättre att stämma i bäcken än i ån." Det passar så väl här. Om vi lär oss se de små förändringarna, tar dem på allvar och vågar fråga hur någon egentligen mår, kan vi ibland fånga upp en psykos innan den tar över hela tillvaron. Det kräver mod – för att psykisk ohälsa fortfarande är laddat, skamligt för många och svårt att prata om.

Hur psykoser uppstår

Det finns ingen enkel orsak till varför någon hamnar i en psykos. Ofta handlar det om en kombination av sårbarhet, stress och ibland också droger. Livskriser, sömnbrist, och långvarig oro kan vara tändande gnistor. Det är som att hjärnan blir överhettad och till slut orkar den inte längre hålla isär verklighet och fantasi.

Men det är också viktigt att komma ihåg att ingen väljer att bli psykotisk. Det handlar inte om svaghet eller dålig karaktär, utan om en sjukdom – precis som vilken annan som helst.

Vägen ur psykosen

Att ta sig ur en psykos är möjligt, men det kräver rätt hjälp och tålamod. Först och främst måste omgivningen våga se och agera. Det kan handla om att söka läkarvård, ibland akut, där rätt mediciner och samtalsterapi sätts in. Ofta krävs det ett skyddsnät: familj, vänner och vårdpersonal som tillsammans stöttar personen tillbaka till verkligheten.

Det är också viktigt med tid och förståelse. En psykos lämnar ofta efter sig en känsla av skam, förvirring och rädsla. Att mötas av tålamod, värme och vardagligt stöd är minst lika viktigt som mediciner. Små steg – som att ta en promenad, laga mat eller bara få prata om det som hänt – kan betyda mycket.

Att våga prata om det svåra

Psykoser är fortfarande ett av de mest tabubelagda ämnena i Sverige. Men ju mer vi vågar prata om vad som händer när hjärnan inte orkar mer, desto lättare blir det att söka och ta emot hjälp. Och du – tveka inte att be om stöd, för det är faktiskt modigt att våga sträcka ut handen, både för dig själv och för någon annan.

Så om du ser någon i din närhet som förändras, som börjar dra sig undan eller prata om saker som inte riktigt verkar hänga ihop, våga fråga och våga lyssna. Du kan bli skillnaden mellan att falla – och att hitta vägen tillbaka.

Starkare tillsammans

1 okt. 2025

Mörk Kosmos och Vägen Ut Ur Ensamheten

- Mörk Kosmos, ett ljus i ensamhetens mörker

- Om vägar ut ur psykisk ohälsa, isolering och hur vi hittar tillbaka till livet tillsammans

Ensamhetens skuggor

Det finns stunder då världen känns tyst och avlägsen, när den där stillsamma ensamheten sakta kryper in och fyller varje vrå. För många av oss med psykisk ohälsa blir denna känsla mer regel än undantag. Det blir som en osynlig mur – ju längre tiden går, desto svårare blir det att ta sig ut, att hitta någon på andra sidan som ser och förstår.

När ensamheten sluter sig

Psykisk ohälsa är ofta som en skugga som inte bara påverkar vad vi orkar – utan också hur vi blir sedda och bemötta. Många gånger leder den till att vi drar oss undan, slutar höra av oss, inte orkar säga ja till inbjudningar, och till slut tystnar telefonen. Vännerna försvinner kanske inte medvetet, men deras ord och skratt når oss inte längre. Isoleringen blir en del av sjukdomsbilden, och känslan av utanförskap blir nästan lika tung som den psykiska smärtan.

Varför Mörk Kosmos kom till

Det var just ur den här erfarenheten – av att så många av oss varken hittade ut eller in till gemenskapen – som Mörk Kosmos föddes. Någon måste skapa en plats där vi som kämpar med psykisk ohälsa får vara precis som vi är, utan att känna oss annorlunda eller ensamma. Tanken var enkel men livsviktig: att bryta isoleringen och vara ett nav där nya vänskapsband kan knytas, där samtalet aldrig tar slut och där vi får växa i vår egen takt.

En mötesplats för gemenskap och glädje

På Mörk Kosmos samlas vi kring det som får oss att må bra, både stort och smått. Här är det helt okej att bara komma förbi på en fika och prata om allt och inget. Vi har gemensamma samtalskvällar där det är okej att både lyssna och dela, kreativa aktiviteter som måleri eller musik för den som vill uttrycka sig, och spontana biobesök för att dela en filmupplevelse tillsammans. God mat, skratt, öppenhet – och viktigast av allt: ingen dömer någon för hur man mår eller vad man orkar just idag.

På väg tillbaka till livet

Att hitta tillbaka till livet handlar om små steg. Ibland är det att våga gå utanför dörren, ibland att våga säga hej till en ny person. På Mörk Kosmos händer det ofta att någon som först satt tyst i ett hörn nu deltar i ett samtal, att någon som kände sig helt ensam får nya bekanta och vänner – och kanske för första gången på länge känner hopp.

Vägen tillbaka är sällan spikrak, men på Mörk Kosmos tar vi den tillsammans. Om du känner igen dig i ensamheten, om du längtar efter gemenskap och förståelse, är du varmt välkommen. Här får du vara just den du är – och här hjälps vi åt att hitta tillbaka till livet.

Panikångest – när marken gungar under fötterna

1 okt. 2025

En personlig reflektion över att leva med ångestens plötsliga stormar

De flesta av oss har någon gång känt hur hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Det kan vara inför en tenta, en arbetsintervju eller när man halkar till på en isig trottoar. Men panikångest är något helt annat – det är som om kroppen plötsligt slår larm för en fara som hjärnan inte kan se. Markkontakten försvinner, och det känns som om man tappar fotfästet i livet för en stund.

En storm utan förvarning

Panikångestattacker slår till utan att knacka på dörren. Man kan stå i matkön på ICA, fika med en vän eller sitta på bussen på väg hem – plötsligt känns bröstet trångt, hjärtat rusar och tankarna far iväg i ett virrvarr. "Kommer jag att dö nu?" hinner man tänka innan man förstår att det bara är kroppen som luras.

Att prata om det som känns omöjligt

I Sverige säger vi gärna att vi ska "bita ihop" och kämpa på. Men just när det gäller panikångest är det kanske det värsta man kan göra. För när ångesten är som starkast behöver man oftast det motsatta – att någon ser en, lyssnar och säger att det är okej att vara rädd. Det är ingen svaghet; det är en mänsklig reaktion.

En osynlig kamp

Många som lider av panikångest blir experter på att dölja det. Utåt sett kanske allt ser ut som vanligt – man går till jobbet, hämtar barnen och skrattar åt skämt vid fikabordet. Men inombords kan det vara kaos. Den där inre stressen, rädslan för nästa attack, kan vara oerhört påfrestande. Det krävs mod att berätta, men när man väl gör det minskar ofta skammen och ensamheten.

Det blir bättre – men vägen är inte spikrak

Alla som någon gång drabbats av panikångest vet att det inte finns några snabba lösningar. KBT, andningsövningar, samtalsterapi och ibland medicin kan vara en hjälp på vägen. Att börja lyssna till kroppens signaler och acceptera att känslan inte är farlig, även om den känns skrämmande, är en viktig del. Som med det mesta i livet gäller det att ta ett steg i taget.

Att våga hoppas

Det finns ett svenskt ordspråk som säger "Efter regn kommer solsken". När panikångesten härjar känns det kanske som ett dåligt skämt, men så småningom hittar man strategier för att leva med den. Och med tiden lär man sig att attackerna inte styr ens liv. Man börjar lita på att marken under fötterna står kvar, även när det blåser till.

Så nästa gång du möter någon som verkar ovanligt orolig eller tillbakadragen – var lite extra snäll. Du vet aldrig vilken storm de kämpar mot på insidan.

När det gör ont utan synliga sår

29 sep. 2025

En krönika om psykisk ohälsa

Det finns sår som inte syns. Inga bandage, inga kryckor, inget som får omgivningen att förstå att något är trasigt. I stället bärs smärtan inombords, tyst och osynlig. Psykisk ohälsa är just det – en sjukdom som inte alltid lämnar blåmärken, men som kan vara lika förlamande som en bruten arm.

Vi lever i en tid där vi pratar allt mer om hälsa, träning, kost, prestation. Vi jämför våra liv i små rutor på sociala medier, där leenden och lyckliga ögonblick filtreras fram. Men bakom många av de leendena finns tårar som aldrig syns. Bakom ”allt är bra” gömmer sig ofta ett ”jag orkar inte mer”.

Att leva med psykisk ohälsa kan vara som att stå i ett rum fullt av människor och ändå känna sig ensam. Som att skrika under vatten – man vet att man kämpar, men ingen hör. Vissa dagar är det en kamp bara att ta sig ur sängen, borsta tänderna, svara på ett sms. Små, vardagliga saker som för andra är självklara kan kännas som att bestiga ett berg.

Det som gör mest ont är kanske inte själva mörkret, utan känslan av att inte bli förstådd. Kommentarer som: ”Ryck upp dig.” Eller: ”Alla mår dåligt ibland.” De orden kan stänga dörrar som redan står på glänt. För psykisk ohälsa handlar inte om svaghet. Det handlar om att vara människa, och ibland gå vilse i sig själv.

Men mitt i allt mörker finns också hopp. Psykisk ohälsa kan lindras, hanteras, ibland till och med övervinnas. Och det börjar ofta med något så enkelt – men samtidigt så svårt – som att våga prata. Våga säga: ”Jag mår inte bra.” Och ännu viktigare: att våga lyssna, utan att döma, när någon annan säger de orden.

Vi behöver fler rum där det är okej att inte vara okej. Fler armar som orkar hålla. Fler röster som säger: ”Du är inte ensam. Det är inte ditt fel. Och du är värd att må bra.”

För psykisk ohälsa är inte slutet på en berättelse, det är en del av den. Och när vi vågar möta varandras mörker, kan vi också tända ljus.

Vem är jag?

24 sep. 2025

Vem är jag?

Jag är någon som gömmer mig bakom otaliga masker. Under ytan finns ett virrvarr av känslor och tankar: komplicerad, rädd och fylld av osäkerhet. Ångestens klor håller mig fast, och ibland dras jag ner i mörka, långvariga depressioner. PTSD:n är ett eko från ett förflutet som känns svårslaget. Jag lever mitt liv som om jag vore jagad, ständigt på vakt, aldrig riktigt fri från skuggorna som förföljer mig.

Samtidigt bär jag på en orubblig idealism, en övertygelse om att världen kan bli bättre. Min övertygelse driver mig till handling; jag leder en organisation som kämpar för barns och kvinnors rättigheter. Mitt intellekt och min akademiska bakgrund är mina verktyg, men ibland förvandlas självföraktet till en inre fiende. Destruktivitetens lockrop finns där, men också hoppet om förändring.

Jag är komplex, motsägelsefull och mänsklig. Bakom varje mask finns en berättelse, ett försök att förstå mig själv och min plats i världen.

Gömd men aldrig fri

24 sep. 2025

En krönika om livet med skyddad identitet

- När samhället sviker sitt löfte om trygghet

Det sägs ibland att svenskar är världsmästare på att lita på systemet. Men vad händer när systemet sviker oss, just när vi behöver det som mest? När jag tänker tillbaka på de där första dagarna med skyddad identitet, känns det nästan som om någon tryckt på en pausknapp för hela mitt liv. Plötsligt skulle allt förändras — utan att jag själv fått välja.

En tillvaro i ständig skugga

Att leva med skyddad identitet låter kanske som ett skyddsnät, men verkligheten är något helt annat. Visst, en ny adress, ibland till och med ett nytt namn — men det är långt ifrån ett nytt liv. Minsta kontakt med myndigheter, sjukvård eller skola innebär en påminnelse om att jag inte är som andra. Många gånger har jag fått höra att ”systemet är säkert”, men hur kan man känna sig trygg när ens adress gång på gång slinker ut genom springorna, ibland på grund av ren slarv eller okunskap?

Dubbel identitet – dubbel börda

Det som sällan nämns är hur identiteten — den där innersta kärnan av vem man är — sakta urholkas. Man lever två liv: det officiella, där namnet knappt känns som ens eget, och det inre, där rädslan är en ständig följeslagare. Varje nytt möte med en okänd tjänsteman, varje gång någon ringer från okänt nummer, är som att gå på nålar. ”Tänk om de glömt att skydda min information?” Den tanken gnager, dag ut och dag in.

Systemfel och misstro

Samhället har skapat regler och rutiner för skyddad identitet, men de håller inte tätt. Journaler skickas fel, adresser avslöjas av misstag — ibland för att någon inte förstått allvaret, ibland för att systemen är för krångliga eller för gamla. Man känner sig som en post i ett Excel-ark, inte som en människa av kött och blod. Och trots alla löften om sekretess och säkerhet, är det ofta den drabbade som får ta smällen när något går snett.

Friheten som försvann

Det är märkligt, men det är först när friheten rycks ifrån en som man förstår dess värde. Att inte kunna posta bilder på sina barn, att aldrig våga berätta var man bor, att alltid behöva vara vaksam. Små vardagliga saker, som att hämta ut ett paket eller boka tid hos tandläkaren, blir plötsligt stora projekt, laddade med oro. Många lever med känslan av att hela tiden behöva se sig över axeln — för när samhället inte klarar sitt löfte om skydd, är det bara en själv och rädslan kvar.

När ansvaret läggs på den utsatta

Det är ironiskt att det är den utsatta som förväntas vara mest vaksam och förstå systemets snårighet. Missar någon annan sitt ansvar, är det lätt att skylla på den som lever med skyddad identitet: ”Du borde ha gjort si eller så.” Men är det verkligen rimligt? Ska inte det yttersta ansvaret ligga hos ett samhälle som säger sig vilja skydda sina mest hotade medborgare?

En uppmaning om förändring

Vi måste våga prata om det här. Om hur det är att leva som jagad i sitt eget land, samtidigt som samhället gång på gång misslyckas med sitt uppdrag. Det behövs både mod och handling för att se till att ingen ska behöva välja mellan trygghet och frihet. För vi är många som fortfarande väntar på att det svenska skyddsnätet ska hålla tätt – och på att få känna oss som hela människor igen, inte bara som ett skyddsobjekt i systemet.

Scener ur verkligheten

24 sep. 2025

Johan var trettiofem, bodde ensam i en liten etta och gick till sitt jobb varje dag. Han kom i tid, gjorde det han skulle och gick hem igen. På ytan såg allt ut att fungera, men inuti kändes det som att något långsamt höll på att vittra sönder.

Det började med trötthet. Han skyllde på sömnbrist, på stress, på att det bara var en period. Men snart blev tröttheten till en tung dimma. Allt han brukade tycka om – att spela gitarr, att träna, att träffa vänner – kändes meningslöst. Han började tacka nej till saker. Först ibland, sedan nästan alltid.

När vännerna frågade hur han mådde, log han och sa: "Jo, det är bra." Men det var inte sant. Ensamheten blev en vana, och till slut kändes det nästan enklare att inte träffa någon alls. Det var som om orden fastnade i halsen så fort han försökte beskriva hur det egentligen kändes.

En kväll satt han vid köksbordet och stirrade på diskhögen. Han orkade inte resa sig. Han orkade inte ens tänka på morgondagen. Det skrämde honom – inte för att han ville försvinna, utan för att han inte längre kunde se någon skillnad mellan dagarna.

Till slut, efter flera veckor av samma mönster, bokade han en tid på vårdcentralen. Han sa inte så mycket, mest att han kände sig trött och nedstämd. Läkaren föreslog samtalsterapi och sjukskrivning. Johan tvekade, men gick med på det.

Det blev inte någon dramatisk förändring. Livet såg nästan likadant ut – samma etta, samma jobb, samma vardag. Men långsamt, i små steg, började han märka att det gick att andas lite lättare. Att det gick att säga högt: "Jag mår inte bra."

Och kanske var det där förändringen började – inte i att allt plötsligt blev bra, utan i att han slutade låtsas.

Från förtvivlan till hopp

22 sep. 2025

Anna satt vid köksbordet med huvudet i händerna. Kaffekoppen framför henne hade kallnat för länge sedan. Dagarna gled ihop, och nätterna var ännu värre. Hon sov knappt, och när hon väl slöt ögonen kom ångesten smygande som ett tungt täcke. Tankarna snurrade oupphörligt: ”Jag orkar inte mer. Det kommer aldrig bli bättre.”

Hon hade slutat träffa sina vänner, slutat svara i telefonen. Jobbet kändes omöjligt – varje morgon var en kamp bara för att stiga ur sängen. Förtvivlan och ensamheten växte, och hon började ifrågasätta varför hon ens skulle fortsätta kämpa.

En kväll, när mörkret kändes särskilt tungt, tog Anna mod till sig och ringde en stödlinje. Rösten i andra änden var varm och lugn. Den dömde inte, den avbröt inte – den bara lyssnade. För första gången på länge kände Anna att någon tog hennes smärta på allvar.

Nästa dag bokade hon en tid på vårdcentralen. Det var inget enkelt steg – rädslan att inte bli trodd fanns där – men läkaren tog henne på allvar och ordnade en remiss till psykolog. Sakta började en lång process. Samtalen var ibland smärtsamma, men de hjälpte henne att förstå sina mönster och varifrån mörkret kom.

Hon började också gå små promenader. Först bara runt kvarteret, sedan längre. Rörelsen gav henne korta stunder av lättnad, och snart vågade hon möta en vän över en kopp te. Den kvällen skrattade hon för första gången på månader.

Åren av ohälsa försvann inte över en natt. Bakslagen kom, men nu hade Anna verktyg att hantera dem. Hon lärde sig att inte se sina svåra dagar som slutet, utan som en del av processen.

En vårdag stod hon på balkongen och såg solen gå upp. Luften var klar, fåglarna sjöng. Hon tänkte tillbaka på den tid då allt kändes hopplöst och insåg att hon tagit sig vidare, steg för steg. Sorgen och ångesten var fortfarande en del av henne, men de styrde inte längre hennes liv.

Hon log för sig själv och tänkte: ”Jag är fortfarande här. Jag kan fortfarande hoppas.”