De osynliga människorna

Det finns människor som försvinner utan att dö.

Inte bokstavligt.
Men i samhällets blick.

De sitter fortfarande på bussen bredvid oss.
De står fortfarande i kön på apoteket.
De handlar billig mat sent på kvällen när färre människor ser.
De svarar fortfarande “det är bra” när någon frågar hur de mår.

Men någonting händer med en människa efter tillräckligt många avslag.
Tillräckligt många månader av oro.
Tillräckligt många nätter utan sömn.
Tillräckligt många gånger av att inte bli trodd.

Till slut börjar världen titta rakt igenom dem.

Vi lever i ett samhälle där människor förväntas fungera även när de håller på att gå sönder inuti.
Man ska orka le.
Orka jobba.
Orka ringa samtal.
Orka kämpa mot myndigheter, vårdköer, ekonomisk stress och ensamhet.

Och när orken till slut tar slut behandlas människor ofta som om de blivit problemet själva.

Den långtidssjuke blir en kostnad.
Den arbetslöse blir statistik.
Den psykiskt utmattade blir “svår”.
Den fattige blir någon man dömer istället för förstår.

Samtidigt pågår livet runt omkring som vanligt.
Människor skyndar till arbeten.
Telefoner vibrerar av möten och notiser.
Flöden fylls av perfekta liv och inspirerande citat.

Och mitt i allt detta sitter någon ensam i sin lägenhet och försöker hitta en anledning att ta sig igenom ännu en dag.

Det är de människorna vi måste börja se igen.

För ingen människa blir osynlig av fri vilja.
Människor försvinner långsamt när samhället slutar lyssna.

Bakom varje tyst människa finns ofta en historia ingen orkade höra färdigt.
Bakom varje stängd dörr finns ibland någon som kämpat så länge att hoppet blivit tungt att bära.

Vi talar ofta om styrka som något högljutt.
Som människor som reser sig, kämpar och aldrig ger upp.

Men ibland är den största styrkan att fortfarande finnas kvar efter år av mörker.

Att fortsätta andas trots att världen blivit kall.
Att fortsätta leva trots att man känner sig bortglömd.

Det borde inte krävas hjältemod för att överleva vardagen.

Ett samhälle mäts inte i hur det behandlar framgångsrika människor.
Det mäts i hur det behandlar människor som gått sönder.

Därför måste vi våga se det obekväma.
Våga stanna kvar när någon inte längre orkar låtsas.
Våga lyssna utan att döma.
Våga förstå att psykisk ohälsa, fattigdom, trauma och ensamhet inte är karaktärsbrister.

Det är mänskliga sår.

Och ingen människa ska behöva känna sig osynlig för att hon inte längre orkar bära världen ensam.

—
Mörk Kosmos

Andra inlägg

• När världen blir för mycket
• Del 2 – Vad är psykisk ohälsa, egentligen?
• Del 1 A – Du är inte ensam
• En plats för det som känns
• Glad Påsk
• Vi har lanserat vår nya hemsida
• Stigma och rädsla – varför samhället demoniserar vissa diagnoser, Del 3
• När empatin formas i skuggan – trauma, anknytning och personlighetsutveckling, Del 2
• När orden blir till skam – om psykopati, sociopati och vår rädsla för det vi inte förstår, Del 1