När empatin formas i skuggan – trauma, anknytning och personlighetsutveckling, Del 2

/nedladdning-2026-03-15t090059-848.jpg

Empati betraktas ofta som något självklart.
Som en inneboende mänsklig egenskap – något vi alla föds med och bär genom livet.

Men i verkligheten är empati något som växer fram i relationer.

Den utvecklas i mötet mellan barn och vuxna, i trygghet och närvaro, i att bli sedd, förstådd och tröstad. När ett barn möts av omsorg lär sig hjärnan gradvis att känna igen och förstå känslor – både sina egna och andras.

Empati är alltså inte bara en känsla.
Det är en relationell färdighet.

Och precis som andra färdigheter formas den av livets erfarenheter.

När tryggheten saknas

För många människor som senare utvecklar antisociala eller andra svårigheter i personligheten finns en historia där trygghet saknades tidigt i livet.

Barndomstrauma kan ta många former:

emotionell försummelse
våld eller hot
oförutsägbara eller skrämmande vuxna
kronisk otrygghet
brist på stabil anknytning

När ett barn växer upp i en sådan miljö måste psyket ofta anpassa sig för att överleva.

Ibland innebär det att känslor stängs av.
Ibland att tillit aldrig riktigt får möjlighet att växa.

Det är inte ett medvetet val – utan ett överlevnadssystem.

Skyddsmekanismer som formar personligheten

Personligheten är i många avseenden hjärnans sätt att skapa stabilitet i en komplex värld.

När livet präglas av trygghet utvecklas ofta flexibilitet, empati och tillit.
Men när livet präglas av otrygghet kan psyket utveckla andra strategier.

Några exempel kan vara:

att stänga av känslor för att slippa smärta
att kontrollera andra för att känna säkerhet
att undvika sårbarhet till varje pris
att agera impulsivt för att dämpa inre tomhet

Dessa strategier kan senare bli delar av det vi kallar personlighetsstörningar.

Det är viktigt att förstå att dessa mönster inte uppstår ur ondska.
De uppstår ur anpassning.

Personlighet är inte ett öde

Ordet personlighetsstörning kan låta tungt och definitivt. Som om något i människan är permanent trasigt.

Men modern forskning visar att personligheten är mer formbar än man tidigare trodde.

Människor kan förändras genom:

trygga relationer
terapi
självinsikt
nya livserfarenheter

Hjärnan fortsätter att utvecklas långt upp i vuxen ålder.
Nya sätt att relatera kan långsamt ta form.

Det betyder inte att förändring är enkel – men den är möjlig.

Empati som något som kan växa

Empati är inte alltid något man antingen har eller saknar.

I många fall handlar det om tillgång.

Om en människa aldrig fått uppleva trygg anknytning kan det vara svårt att spontant känna eller förstå andras känslor. Men genom nya relationella erfarenheter kan empatiska förmågor gradvis stärkas.

Det är en långsam process.
Men den sker varje dag i terapirum, i vänskap och i relationer där människor vågar möta varandra utan att döma.

Att möta komplexitet med mänsklighet

När vi talar om personlighetsstörningar är det lätt att fastna i etiketter.
Diagnoser kan bli sätt att kategorisera människor – att göra något svårt mer begripligt.

Men bakom varje diagnos finns en livshistoria.

En människa som någon gång varit ett barn.
Ett barn som försökte förstå världen med de resurser som fanns.

När vi ser det perspektivet blir samtalet om psykisk ohälsa mindre moraliserande och mer mänskligt.

Inte för att förminska ansvar eller konsekvenser –
utan för att förstå hur människor formas.

Att våga se hela människan

Kanske är en av de viktigaste uppgifterna inom psykologi och samhälle att hålla två tankar samtidigt:

Att människor kan orsaka skada.
Och att människor också bär på sår.

Att ansvar är viktigt.
Och att förståelse också är det.

När vi klarar av att se båda dessa sidor öppnar vi dörren till något större än stigma.

Vi öppnar dörren till verklig förståelse.

Mörk Kosmos

Om varats oändliga lidande