När väntan blir farligare än sjukdomen

Det finns människor som dör – inte av sin diagnos, utan av väntan.

De står i kö. Till psykiatrin. Till utredning. Till behandling. Till att någon ska säga: ”Vi ser dig. Vi tar ansvar nu.”
Men tiden går. Veckor blir månader. Månader blir år.

Under tiden förvärras ångesten. Depressionen fördjupas. Hoppet vittrar sönder, långsamt och systematiskt.

Ibland händer det otänkbara:
människor avslutar sina liv medan de fortfarande står i vårdkö.

Det här är inte individuella tragedier

Det här är strukturella misslyckanden.

När en människa dör i väntan på vård är det inte för att hen “inte orkade mer”.
Det är för att samhället inte orkade bära sitt ansvar.

Vi pratar ofta om suicid som något personligt, privat, oförklarligt.
Men vad händer när samma mönster upprepas, om och om igen, i samma trasiga system?

När människor ber om hjälp – och möts av telefonköer.
När akuta rop möts av formulär.
När livsavgörande lidande reduceras till ”du är nummer 247 i kön”.

Att vänta i lidande är också ett trauma

Psykisk ohälsa stannar inte i ett stabilt tillstånd medan man väntar.
Den eskalerar.

Varje avslag. Varje uppskjuten tid. Varje “ring igen om tre månader” signalerar samma sak:
Ditt lidande är inte tillräckligt brådskande.

För vissa blir det droppen.
Inte för att de vill dö – utan för att de inte längre ser någon väg till liv.

Det här går att förhindra

Människor dör inte av långa vårdköer av naturens lag.
De dör av politiska beslut, resursbrist, stuprörstänkande och en vård som tappat förmågan att agera i tid.

Suicid är inte ett “personligt misslyckande”.
Det är ofta slutpunkten på en lång kedja av utebliven hjälp.

Och varje sådan död är ett kvitto på att systemet svikit – inte individen.

Vi måste våga säga det högt

Att tala om detta är inte farligt.
Att tiga är det.

För varje människa som inte längre finns kvar finns det andra som just nu sitter hemma, i samma kö, med samma tankar.
De behöver inte fler råd om tålamod.
De behöver handling. Närvaro. Vård – nu, inte sen.

Mörk Kosmos finns för att bära de berättelser som annars faller mellan stolarna.
För att påminna om att psykisk ohälsa inte kan pausas tills budgeten tillåter liv.

Ingen ska behöva dö i väntan på hjälp.

Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• Ett politiskt upprop: Psykiatrin måste rädda liv – inte sortera bort dem
• Vi måste kräva mer från psykiatrin – för våra liv beror på det
• När psykiatrin monteras ned – och samhället låtsas bli förvånat
• Existentiell ångest i Mörk Kosmos
• När löftena tystnar – och människor faller mellan stolarna
• När världen mörknar – och mörkret flyttar in
• När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist
• Julens skuggor: När samhället sviker de svagaste
• När ljusen slocknar: om tomrummet efter julen