Hur sjuk måste man bli för att få hjälp? Del 1 i Mörk Kosmos artikelserie, När hjälpen inte räcker

Det kanske har tagit månader att komma hit. Kanske längre. Du har sagt till dig själv att det går över. Att du bara behöver sova. Att nästa vecka blir bättre. Att andra människor har det värre.

Du har gått till arbetet trots att varje steg känts tungt. Du har svarat ”det är bra” när någon frågat hur du mår. Du har försökt vara förälder, partner, vän eller kollega samtidigt som någonting inom dig långsamt har gått sönder.

Till slut inser du att du inte klarar det längre.

Och då gör du precis det som samhället har sagt åt dig att göra.

Du söker hjälp.

Det borde vara slutet på den första kampen.

Alltför ofta kan det i stället bli början på nästa.

När det krävs kraft för att få hjälp när kraften redan är slut

För en frisk människa kan ett telefonsamtal till vården verka som en liten sak.

För den som befinner sig mitt i en depression, svår ångest eller annan psykisk ohälsa kan samma telefonsamtal kännas som att bestiga ett berg.

Du ska förklara hur du mår.

Du ska beskriva vad som har hänt.

Du ska kanske svara på frågor som är både intima och svåra.

Sedan ska du komma ihåg tider, passa telefonsamtal, öppna brev, läsa meddelanden, fylla i formulär och ibland själv försöka förstå vilken del av vården som egentligen ansvarar för dig.

Allt detta ska göras med just den hjärna som kanske redan har svårt att koncentrera sig, fatta beslut eller ens ta sig ur sängen.

Här finns en av psykiatrins stora paradoxer:

Den som behöver mest hjälp kan samtidigt vara den som har minst kraft att kämpa för att få den.

Men hur dåligt mår du egentligen?

Den moderna vården måste prioritera. Resurser är begränsade och människor med de mest akuta behoven måste kunna få hjälp snabbt.

Det är förståeligt.

Men prioriteringen skapar också en svår fråga.

Vad händer med människan som mår mycket dåligt – men ännu inte tillräckligt dåligt?

Den som fortfarande lyckas gå till arbetet.

Den som fortfarande duschar.

Den som fortfarande svarar på frågor.

Den som fortfarande kan le när det förväntas.

Den som säger att livet känns outhärdligt men ändå lyckas hålla ihop under ett tjugo minuter långt samtal.

Människor med psykisk ohälsa kan bli oerhört skickliga på att se fungerande ut.

Det betyder inte att de fungerar.

Och här finns en risk som vi måste våga tala om.

Om tröskeln till vård blir för hög kan budskapet som patienten uppfattar bli:

Kom tillbaka när du mår sämre.

Det är knappast vad någon inom vården vill säga.

Men för den som nekas eller hänvisas vidare kan det vara precis så det känns.

Vi säger att vi vill förebygga

Det märkliga är att nästan alla är överens om principen.

Psykisk ohälsa ska helst upptäckas tidigt.

Problem ska behandlas innan de blir allvarligare.

Människor ska uppmuntras att söka hjälp.

Men ett förebyggande synsätt fungerar bara om hjälpen faktiskt finns när människor söker den.

Annars skapar vi ett system där vi först säger:

”Vänta inte tills det blir värre.”

Och sedan riskerar att svara:

”Det är inte tillräckligt illa ännu.”

De två budskapen går inte ihop.

Människan mellan stolarna

Sedan finns alla de människor som inte riktigt passar någonstans.

Vårdcentralen bedömer kanske att problemen är för komplicerade.

Specialistpsykiatrin bedömer kanske att de inte är tillräckligt allvarliga för specialistvård.

Och däremellan finns en människa.

Inte ett ärende.

Inte en remiss.

Inte en diagnoskod.

En människa.

En människa som kanske redan använde sina sista krafter till att be om hjälp.

Att då bli hänvisad vidare ännu en gång kan få konsekvenser som är svåra att förstå för den som aldrig själv har befunnit sig där.

För nästa gång kanske hon inte ringer.

Det handlar inte om att anklaga personalen

Det är lätt att rikta ilskan mot personen på andra sidan skrivbordet eller telefonen.

Men det vore alltför enkelt.

Den sjuksköterska som måste prioritera mellan patienter har inte skapat vårdens resurser.

Psykologen med en fulltecknad kalender har inte bestämt hur många patienter verksamheten ska ta emot.

Läkaren som har för lite tid med varje patient har inte nödvändigtvis valt arbetsvillkoren.

Många inom svensk psykiatri arbetar varje dag för att hålla ihop en verksamhet där behoven är enorma.

Därför måste kritiken riktas högre.

Mot prioriteringar.

Mot organisation.

Mot bristande kontinuitet.

Mot gränserna mellan olika delar av vården.

Och mot ett samhälle som gärna talar om psykisk hälsa men som också måste vara berett att avsätta de resurser som krävs när människor faktiskt söker hjälp.

Ingen ska behöva bevisa sitt lidande

Det finns något djupt ovärdigt i tanken att en människa ska behöva bli ännu sjukare innan hennes lidande räknas.

Psykiatrisk vård kommer alltid att behöva göra bedömningar. Alla människor behöver inte samma behandling och specialistpsykiatrin kan inte ensam bära ansvaret för all psykisk ohälsa.

Men mellan dessa självklarheter finns en princip som inte får försvinna:

Den människa som ber om hjälp måste tas på allvar.

Det betyder inte alltid specialistvård.

Det betyder inte alltid läkemedel.

Det betyder inte alltid terapi.

Men det måste betyda någonting.

En väg framåt.

En människa som följer upp.

En dörr som inte bara stängs.

För den kanske viktigaste frågan är egentligen inte:

Hur sjuk måste du bli för att få hjälp?

Frågan borde vara:

Hur kan vi hjälpa dig innan du blir ännu sjukare?

Det är där en verkligt förebyggande psykiatri måste börja.

Och kanske är det också där vi måste börja om vi menar allvar när vi säger till människor:

Sök hjälp.

// Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• När hjälpen inte räcker, En artikelserie om sprickorna i svensk psykiatri
• När hösten närmar sig – vi är tillbaka, och vi tänker lysa i mörkret
• Hopp utan falska löften
• Att leva med begränsad energi
• När kroppen inte återhämtar sig
• Att leva med en osynlig sjukdom
• Utmattning, ME och postcovid – när energin inte kommer tillbaka
• Ingen frågar hur länge man orkar
• De osynliga människorna