När det inte är människan som är sjuk – utan livet som gör ont

Del 4 i Mörk Kosmos artikelserie

När hjälpen inte räcker

Hon sitter i ett behandlingsrum och berättar att hon inte kan sova. Ångesten kommer på kvällarna och tankarna går runt, runt. Hon har svårt att koncentrera sig. Hjärtat slår fort. Hon känner sig nedstämd och har börjat förlora hoppet om framtiden. Det finns ord för det hon beskriver: ångest, depression, sömnstörningar.

Symtom som psykiatrin känner väl och som det finns behandling för. Men tänk om vi frågar en gång till: Vad är det du tänker på när du inte kan sova? Då kanske berättelsen förändras. Hon vet inte om pengarna räcker till hyran nästa månad. På köksbordet ligger räkningar hon inte längre öppnar. Hon har varit sjukskriven länge och kontakterna med olika myndigheter har blivit ytterligare en källa till oro. Hon är ensam och har ingen som kan hjälpa henne ekonomiskt om någonting händer. Varje gång telefonen ringer är hon rädd att det ska vara ännu ett problem hon inte vet hur hon ska lösa. Visst har hon ångest. Men frågan är om hennes ångest är obegriplig.

Psykisk ohälsa har också en adress

Vi talar ofta om psykisk ohälsa som om den huvudsakligen uppstår någonstans inne i människan. Vi letar efter symtom, biologiska faktorer, diagnoser och individuella sårbarheter. Allt detta kan vara viktigt. Psykiska sjukdomar är verkliga och människor kan bli svårt sjuka även när livet omkring dem på ytan tycks vara tryggt.

Men ingen människa existerar frikopplad från sin omgivning. Vi bor någonstans. Vi har eller saknar arbete. Vi har en ekonomi. Vi lever i relationer eller i ensamhet. Vi har erfarenheter av trygghet eller otrygghet. Vi möter myndigheter, arbetsgivare och andra människor. Vi kan utsättas för våld, diskriminering, mobbning eller social isolering. Allt detta följer med oss in i behandlingsrummet. Fattigdom stannar inte i väntrummet. Ensamheten väntar inte utanför dörren. Rädslan för att förlora bostaden försvinner inte under ett terapisamtal. Och den som går hem till en våldsam partner blir inte trygg därför att dagens samtal med psykologen var bra.

Här måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. En människa som lever under svåra sociala förhållanden kan naturligtvis också ha en psykisk sjukdom och behöva psykiatrisk behandling. Att tala om sociala orsaker får aldrig bli ett sätt att förminska psykiskt lidande eller neka människor den vård de behöver. Men det motsatta är lika viktigt. Vi får inte göra varje reaktion på ett svårt liv till ett problem som enbart finns inuti individen. En människa som ständigt oroar sig för pengar kan behöva behandling för sin ångest, men hon behöver kanske också ekonomisk trygghet. En människa som är förtvivlad över sin ensamhet kan behöva professionellt stöd, men hon behöver också andra människor. En människa som bryts ner av en destruktiv arbetsmiljö kan behöva sjukskrivning och rehabilitering, men arbetsmiljön behöver kanske också förändras. Och den som lever med våld behöver inte bara hjälp att hantera sin rädsla. Hon behöver bli trygg.

Det borde vara självklart. Ändå finns en risk i ett samhälle som gärna individualiserar lidandet: vi lär människor att hantera konsekvenserna av förhållanden som vi samtidigt låter fortsätta.

Du kan inte KBT-behandla bort en obetald hyra

Det finns effektiva psykologiska behandlingar för många former av psykisk ohälsa. KBT och andra terapiformer kan ge människor verktyg som förändrar deras liv. Läkemedel kan för vissa vara helt avgörande. Ingen seriös kritik av psykiatrin behöver förneka detta. Men behandlingsmetoder har gränser. Du kan lära en människa strategier för att hantera oro, men strategierna betalar inte hennes elräkning. Du kan arbeta med hennes katastroftankar, men det hindrar inte en verklig vräkning. Du kan hjälpa henne att förändra sina sömnvanor, men om hon ligger vaken därför att hon inte vet hur hon ska köpa mat åt sina barn är problemet större än sömnhygien.

Det betyder inte att terapin är meningslös. Tvärtom kan den ge kraft att hantera en mycket svår situation. Men vi måste vara försiktiga så att behandlingen inte samtidigt förmedlar ett budskap som aldrig uttalas högt: Om du bara lär dig att tänka annorlunda kommer det här att kännas bättre. Ibland behöver människan förändra sina tankemönster. Ibland behöver hennes verklighet förändras. Ofta behövs båda.

Ensamheten som ingen medicin kan ersätta

Ensamhet är särskilt svår därför att den så lätt blir osynlig. En människa kan ha en lägenhet, mat på bordet och fungerande ekonomi och ändå gå dagar utan att någon frågar hur hon mår. Hon kan ha hundratals kontakter på sociala medier och ingen att ringa när ångesten blir outhärdlig. Psykiatrin kan erbjuda ett samtal i veckan, men veckan har 168 timmar. Vad händer under resten?

Det är här föreningar, mötesplatser, kamratstöd, familjer, vänner och civilsamhället kan få en betydelse som ibland underskattas när vi diskuterar psykisk hälsa. Människan behöver behandling när hon är sjuk, men människan behöver också sammanhang. Vi behöver känna att någon märker om vi försvinner, att någon väntar på oss och att vi betyder något för någon annan. Det är inte sentimentalitet. Det är en del av att vara människa.

När systemen själva blir en belastning

För människor med långvarig psykisk ohälsa kan livet dessutom bestå av många parallella kontakter: psykiatrin, vårdcentralen, kommunen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och kanske arbetsgivaren. Varje verksamhet har sitt uppdrag, sina regler och sina bedömningar. Men patienten har bara ett liv. När systemen inte samverkar blir det därför människan själv som förväntas bära informationen mellan dem. Hon ska förstå besluten, passa tiderna, svara på breven, lämna intygen och veta vem som ansvarar för nästa steg.

Återigen hamnar vi i samma paradox som tidigare i den här serien. Den människa vars sjukdom kan göra planering, koncentration och initiativförmåga oerhört svårt kan samtidigt förväntas administrera ett litet nätverk av myndighetskontakter för att behålla den trygghet hon behöver för att kunna återhämta sig.

När någonting går fel kan konsekvenserna bli ännu mer stress, ännu mer ångest och ännu sämre psykiskt mående. Systemet som ska hjälpa människan riskerar då att bli ytterligare en belastning hon behöver hjälp för att hantera.

Vems ansvar är människan?

Det här leder till en besvärlig fråga: vem ansvarar för helheten? Psykiatrin kan inte lösa bostadsbristen. En psykolog kan inte besluta om ersättningar. En läkare kan inte skapa vänner åt en ensam patient. Socialtjänsten kan inte behandla en svår depression och en ideell förening kan inte ersätta specialistpsykiatrin. Det vore orimligt att kräva att en enda verksamhet löser allt. Men det är lika orimligt att människan ska falla genom mellanrummen därför att varje verksamhet bara ansvarar för sin lilla del.

Någonstans måste samhället kunna se hela människan. För hon lever inte ett psykiatriskt liv på måndagar, ett ekonomiskt liv på tisdagar och ett socialt liv på onsdagar. Allt händer samtidigt. När hyran är hotad ökar ångesten. När ångesten ökar blir det svårare att hantera myndighetskontakterna. När breven blir liggande kan ekonomin försämras. När ekonomin försämras ökar ångesten ytterligare. Människors problem följer inte våra organisationsscheman.

Vi får inte medicinera bort samhällsdebatten

Det finns också en större politisk och moralisk fråga här. Om många människor mår dåligt måste vi naturligtvis fråga hur psykiatrin ska kunna hjälpa dem. Men vi måste också våga fråga: Varför mår människor dåligt? Hur påverkas vi av ekonomisk otrygghet, arbetslivet, ensamheten, bostadssituationen, våld, diskriminering och utanförskap? Vad händer med människor som under lång tid känner att de aldrig är tillräckliga?

Om vi bara diskuterar antalet psykologer, vårdplatser och antidepressiva läkemedel riskerar vi att missa halva berättelsen. Ett samhälle kan inte organisera sig på sätt som bidrar till mänskligt lidande och sedan lägga hela ansvaret för att reparera konsekvenserna på psykiatrin. Psykiatrin behövs, men också politiken behövs. Socialt arbete behövs. Trygga bostäder behövs. Ekonomisk trygghet behövs. Fungerande skolor och arbetsplatser behövs. Gemenskap behövs. Och människor behöver känna att det fortfarande finns en plats för dem när livet inte längre fungerar som det var tänkt.

Frågan som förändrar perspektivet

Kanske behöver vi därför ibland förändra själva frågan. Inte bara: ”Vad är det för fel på dig?” Utan också: ”Vad har hänt dig?” Och därefter: ”Hur ser ditt liv ut?”

Det är tre helt olika frågor. Den första söker problemet i människan. Den andra söker hennes historia. Den tredje försöker förstå den verklighet hon ska återvända till när besöket är över. En mänskligare psykiatri behöver alla tre.

För ibland behöver en människa läkemedel. Ibland behöver hon terapi. Ibland behöver hon båda. Men ibland behöver hon dessutom någonstans att bo, pengar till mat, skydd från våld, hjälp genom myndighetsdjungeln eller helt enkelt en annan människa som väntar på henne när hon kommer hem. Inget av detta gör hennes psykiska lidande mindre verkligt. Tvärtom. Det gör det begripligt.

Kanske är det först när vi slutar fråga hur vi ska få människan att uthärda vilka livsvillkor som helst som vi på allvar kan börja tala om psykisk hälsa. För ibland är problemet inte att en människa reagerar för starkt på sitt liv.

Ibland är problemet att hon har tvingats vara stark alldeles för länge.

I nästa del av När hjälpen inte räcker ska vi vända blicken mot några av dem som ofta blir osynliga när psykiatrin inte räcker till: föräldern som vakar hela natten, partnern som aldrig vågar stänga av telefonen, barnet som försöker förstå och vännen som gång på gång rycker ut.

De anhöriga som älskar – och som alltför ofta förväntas bära resten.

Mörk Kosmos

Mörk Kosmos

Föreningen för psykisk ohälsa