Ingen frågar hur länge man orkar

Det finns en särskild sorts trötthet som inte syns utanpå.

Den syns inte på blodprover.
Inte alltid i sjukjournaler.
Inte i sociala medier där människor fortsätter lägga upp bilder och försöker se levande ut.

Men den finns där.

I människan som vaknar varje morgon med känslan av att redan vara slut.
I människan som ler på jobbet och sedan bryter ihop ensam hemma i badrummet.
I människan som svarar “jag är bara lite trött” för att sanningen känns för tung att förklara.

Vi lever i en tid där människor förväntas bära mer än vad en människa egentligen är byggd för.

Ständig tillgänglighet.
Ekonomisk oro.
Prestationskrav.
Rädslan att hamna efter.
Nyheter fyllda av krig, kriser och otrygghet.
Sociala medier där alla verkar lyckligare, vackrare och mer framgångsrika än man själv känner sig.

Och mitt i allt detta försöker människor överleva sina egna inre stormar.

Det farliga med utmattning är att den ofta kommer smygande.
Man märker inte alltid när gränsen passeras.

Först slutar man vila ordentligt.
Sedan slutar man känna glädje.
Till slut överlever man bara dagarna istället för att leva dem.

Många människor går omkring i det tillståndet just nu.
Tysta.
Fungerande på ytan.
Sönderfallande inuti.

Men samhället är inte byggt för människor som faller ihop långsamt.

Det finns tålamod för den som är sjuk en stund.
Men när månader blir till år börjar omgivningen ofta förändras.

Frågor blir till misstänksamhet.
Empati blir till irritation.
Förståelse blir till tystnad.

Och den som redan känner skuld börjar känna ännu mer skuld.

Skuld över att inte orka.
Skuld över att vara trött.
Skuld över att inte fungera som alla andra verkar göra.

Men människor är inte maskiner.

Ingen människa kan bära oändlig stress, sorg, trauma, ensamhet och ekonomisk oro utan att kroppen och själen till slut reagerar.

Det är inte svaghet.
Det är mänsklighet.

Kanske är det egentligen inte konstigt att så många människor mår dåligt idag.
Kanske är det snarare ett tecken på att världen omkring oss blivit för hård, för snabb och för kall.

Och ändå fortsätter människor kämpa.

Det finns något djupt sorgligt i det.
Men också något vackert.

För trots allt mörker fortsätter människor resa sig ur sängen.
Fortsätter försöka.
Fortsätter hoppas, även när hoppet blivit skört.

Det förtjänar respekt.

Kanske borde vi fråga varandra oftare:

Inte bara “Hur mår du?”
Utan också:

Hur länge har du behövt vara stark?

—
Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• De osynliga människorna
• När världen blir för mycket
• Del 2 – Vad är psykisk ohälsa, egentligen?
• Del 1 A – Du är inte ensam
• En plats för det som känns
• Glad Påsk
• Vi har lanserat vår nya hemsida
• Stigma och rädsla – varför samhället demoniserar vissa diagnoser, Del 3
• När empatin formas i skuggan – trauma, anknytning och personlighetsutveckling, Del 2