När livet känns hopplöst

Ibland känns livet som en rad av oändliga prövningar, som berg som reser sig framför en tills horisonten försvinner. Man står där med sina skakande ben, sina rivna händer, sin andning som brister — och framför en tornar nästa klippvägg upp sig, lika skoningslös som den förra. Det är då man undrar hur många toppar en människa egentligen är ämnad att överleva.

Minnet bär sina egna stormar. De kommer inte alltid som blixtnedslag; ibland är de bara där, ständigt närvarande i bakgrunden, som ett eko av en gammal skräck som inte vill släppa sitt grepp. PTSD, smärta, kroppens egna förräderier — allt det där följer med, som osynliga skuggor som aldrig riktigt tystnar. Och när sjukdom hotar själva överlevnaden, känns tillvaron som en bräcklig bro över en avgrund.

Det finns dagar då man försöker vara stark, försöker hålla ihop allt som skaver och faller isär. Men så kommer en dag som denna. En dag då man plötsligt inser att man inte längre har kraft att strida på alla fronter. När varje andetag känns som ännu ett slag i en kamp man inte bett om, och varje steg genom livet blir som Golgata — en vandring fylld av bördor ingen människa borde tvingas bära ensam.

I sådana stunder kan livet själv kännas som en förolämpning. Som en fråga utan svar, ett sår som aldrig läker, en ständigt ny uppförsbacke där benen inte längre lyder.

Men bara genom att säga det — att sätta ord på det omöjliga — bevisar du något som inte alltid syns för dig själv: att det fortfarande finns en liten, trotsig glöd inom dig. En som försöker bära vidare, trots allt. Genom det kalla, mörka och sjaskiga.

Och du behöver inte bära det ensam. Det finns hjälp, det finns människor som vill lyssna, det finns stöd att få — även när du inte tror det själv.

Mörk Kosmos

1 dec. 2025

/fondos-de-pantallas.jpg

Välkommen

Till Mörk Kosmos

/fondos-de-pantallas.jpg

Föreningen 

För Psykisk Ohälsa

/fondos-de-pantallas.jpg

Tillsammans skapar vi

ljus i mörkret.

/fondos-de-pantallas.jpg