När psykiatrin monteras ned – och samhället låtsas bli förvånat

Det finns ett märkligt glapp i den svenska samhällsdebatten. Å ena sidan talar vi ständigt om psykisk ohälsa som vår tids stora folkhälsokris. Å andra sidan monteras psykiatrin metodiskt ned, år efter år, tills den knappt längre förmår bära sitt uppdrag. Det är i detta glapp människor faller. Barn. Vuxna. Familjer. Hela liv.

Ett tydligt exempel finns i Uppsala. Där har psykiatrin bantats från det gamla sjukhusområdet vid Ulleråker till det så kallade Psykiatrins hus – en modern byggnad som i praktiken rymmer runt 90 vårdplatser. Resultatet är inte modernisering, utan reducering. Människor i akut behov av vård skickas hem. Gång på gång. Inte för att de är friska, utan för att det saknas plats.

Detta är inte ett lokalt misslyckande. Det är ett nationellt mönster.

Köerna som formar ett liv

För barn som misstänks ha neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är väntan ofta brutal. Utredningar uteblir eller skjuts upp i åratal. Under tiden förväntas barnet fungera i skolan, i sociala sammanhang och i ett system som kräver anpassning – utan att erbjuda förståelse. Föräldrar slits mellan oro, skuld och frustration. Barnet lär sig tidigt att något är “fel”, men får aldrig veta vad.

För vuxna är situationen inte bättre. Många söker hjälp först när livet redan börjat rämna: relationer kraschar, arbete förloras, missbruk eller isolering tar över. Ändå möts de av vårdköer som ibland sträcker sig över flera år. År där ångest normaliseras, depression internaliseras och suicidtankar får gro.

Att kalla detta vård är att tänja på ordets betydelse.

Nedrustningens logik

Politiken bakom utvecklingen är varken ny eller särskilt komplex. Psykiatrin är dyr. Resultaten är svåra att mäta i kortsiktiga diagram. Vinsterna är mänskliga snarare än ekonomiska. Därför blir psykiatrin ett tacksamt område att skära i – tyst, stegvis, ofta utan större rubriker.

Institutioner avvecklas. Vårdplatser försvinner. Ansvar flyttas mellan regioner, kommuner och öppenvård, tills ingen längre bär helheten. När kriser uppstår talar man om “bristande samverkan” snarare än om strukturell nedmontering.

Men systemet fungerar exakt som det är designat att fungera.

När samhället abdikerar

Konsekvenserna syns överallt. I skolor där pedagoger förväntas vara både lärare och behandlare. I akutmottagningar som blivit sista utpost för människor i psykisk kris. I kriminalstatistik där obehandlad psykisk ohälsa gång på gång dyker upp som bakgrundsfaktor – först efteråt, när skadan redan är skedd.

Samhället reagerar då med förvåning. Med krav på hårdare tag. Med fler ordningsvakter, fler tvångsåtgärder, fler repressiva lösningar. Men vad vi egentligen ser är effekten av ett vårdsystem som dragit sig tillbaka och lämnat människor ensamma med sina tillstånd.

Ett val – inte ett öde

Detta är viktigt att slå fast: utvecklingen är inte oundviklig. Den är ett resultat av politiska prioriteringar. Det är fullt möjligt att bygga ut psykiatrin, korta köerna, säkerställa tidiga utredningar och ge kontinuitet i vården. Det kräver resurser, ja – men framför allt kräver det en värdering: att psykisk hälsa är lika verklig som fysisk, och lika värd att behandla.

När psykiatrin krymper, krymper också samhällets förmåga till empati. Då reduceras lidande till individuella misslyckanden och diagnoser till administrativa problem.

Slutord

Ett samhälle bedöms inte efter hur det behandlar de starka, utan efter hur det tar hand om dem som inte orkar bära allt själva. I dag sviker Sverige den prövningen. Inte i ord – där talas det varmt om psykisk hälsa – utan i handling.

Och varje gång någon skickas hem från psykiatrin utan vård, varje gång ett barn nekas en utredning, varje gång en kö blir längre än ett människoliv orkar vänta, skrivs ännu en tyst rad i berättelsen om ett samhälle som valde bort sina mest sårbara.

Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• När väntan blir farligare än sjukdomen
• Ett politiskt upprop: Psykiatrin måste rädda liv – inte sortera bort dem
• Vi måste kräva mer från psykiatrin – för våra liv beror på det
• Existentiell ångest i Mörk Kosmos
• När löftena tystnar – och människor faller mellan stolarna
• När världen mörknar – och mörkret flyttar in
• När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist
• Julens skuggor: När samhället sviker de svagaste
• När ljusen slocknar: om tomrummet efter julen