När världen mörknar – och mörkret flyttar in

När världen mörknar – och mörkret flyttar in

Det finns perioder när världen känns för tung att bära. När nyheter om krig, hat, våld och sönderfall tränger sig in i varje andetag. När det globala mörkret inte längre stannar där ute, utan sakta sipprar in och slår rot i det inre. I dessa tider kan depressionen djupna. Ångesten bli mer högljudd. Meningslösheten mer påträngande.

Det oroliga världsläget påverkar oss mer än vi ibland vill erkänna. Psyket är inte isolerat från omvärlden. När världen skakar, skakar också det inre landskapet. Tankarna blir tyngre. Framtiden suddigare. Hoppet mer svåråtkomligt.

För den som redan bär på psykisk ohälsa kan detta bli som att få ännu en börda lagd på ett redan utmattat bröst. Depressionen viskar att ingenting spelar någon roll. Ångesten skriker att allt är på väg att gå sönder. Och mitt i detta uppstår den existentiella tomheten – känslan av att livet tappat sin riktning, sin mening, sitt ljus.

Meningslösheten kan kännas total.
Varför fortsätta, när världen ändå brinner?
Varför försöka, när framtiden känns stulen?

Det är i dessa stunder som mörkret i kosmos speglar mörkret inom oss. Ett kallt, oändligt rum där tiden tycks stå stilla och där ensamheten ekar. Det är inte ett svagt tillstånd – det är ett mänskligt svar på en omänsklig verklighet.

Mörk Kosmos är platsen där vi vågar säga detta högt:
Det är inte konstigt att du mår sämre när världen gör det.
Det är inte ett misslyckande att känna hopplöshet i en tid av kaos.

Depression är inte lathet. Ångest är inte överdrift. Meningslöshet är inte brist på vilja. Det är psykens sätt att reagera när trygghet, framtidstro och sammanhang krackelerar.

Och ändå – mitt i detta mörker – finns något som inte helt kan släckas. En svag men envis puls. Det faktum att du fortfarande känner. Att du fortfarande reagerar. Att smärtan gör ont, just för att något inom dig fortfarande bryr sig.

I Mörk Kosmos finns ingen snabb tröst, inga tomma fraser. Men här finns erkännandet av att mörkret är verkligt – och att du inte är ensam i det. Ibland är det enda vi kan göra att stanna kvar. Andas. Överleva minuten, sedan nästa. Det är också en form av motstånd.

Om världen känns meningslös just nu, betyder det inte att du är det.
Om framtiden känns tom, betyder det inte att den är stängd för alltid.

Mörkret kan breda ut sig som ett universum utan slut. Men även i kosmos föds stjärnor i det svarta. Långsamt. Nästan omärkligt. Och ibland börjar allt med att bara orka finnas kvar.

Det räcker för nu.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist
• Julens skuggor: När samhället sviker de svagaste
• När ljusen slocknar: om tomrummet efter julen
• Där mörkret möter ljuset - Min väg med Mörk Kosmos
• Året som gått och vägen framåt — Mörk Kosmos i rörelse
• 🌘 Mellandagarna – när leendena bleknar och tröttheten får ett namn
• God Jul önskar Mörk Kosmos
• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus