Att leva med bipolär sjukdom – mellan himmel och avgrund

Att leva med bipolär sjukdom är att leva i ett landskap där vädret kan slå om utan förvarning. Ena stunden badar världen i ljus, färgerna är starkare, tankarna snabbare, drömmarna större. Nästa stund faller mörkret tungt, och varje steg känns som att gå genom lera.

Bipolär sjukdom handlar inte om att vara “lite upp och ner”. Det är inte humörsvängningar i vardaglig mening. Det är perioder av djup depression – där livet kan kännas meningslöst, där kroppen är tung och tankarna skoningslösa – och perioder av mani eller hypomani, där energin rusar, sömnen minskar och världen känns gränslös.

I de depressiva skoven kan det vara svårt att ta sig ur sängen. Att svara på ett meddelande kan kännas oöverstigligt. Självkritiken blir brutal, framtiden krymper. Många beskriver det som att befinna sig under vatten – man ser världen ovanför ytan, men orkar inte ta sig upp.

Under maniska perioder kan det motsatta ske. Idéerna flödar. Självförtroendet sväller. Impulserna tar över. Pengar spenderas, relationer utmanas, beslut fattas som senare kan få stora konsekvenser. För omgivningen kan det först se ut som kreativitet och driv – tills det går för fort, för långt.

Det är just pendlingen som sliter. Inte bara på den som lever med sjukdomen, utan också på familj och vänner. Att aldrig riktigt veta när nästa skov kommer. Att försöka bygga stabilitet på en mark som ibland skakar.

Men det finns också en annan sida.

Många med bipolär sjukdom utvecklar en djup självinsikt. En förmåga att känna starkt, tänka stort, skapa intensivt. Med rätt behandling – medicinering, terapi, struktur, stöd – går det att leva ett rikt och meningsfullt liv. Stabilitet är möjlig, även om den ibland kräver hårt arbete.

Det viktigaste är kanske detta: du är inte din diagnos.

Bipolär sjukdom är en del av livet, men den definierar inte hela människan. Bakom varje diagnos finns en person med drömmar, relationer, styrkor och sårbarhet.

Att leva med bipolär sjukdom är att lära sig läsa sina egna signaler. Att våga be om hjälp innan det brister. Att acceptera att återhämtning inte är en rak linje. Och att förstå att det inte är svaghet att behöva stöd – det är mod.

I Mörk Kosmos vill vi prata om det som skaver. Om skammen som ofta omger psykisk ohälsa. Om rädslan att inte bli tagen på allvar. Men också om hoppet.

För även i det mest skiftande landskap kan man hitta vägar att gå. Ibland behöver man bara någon som går bredvid.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• Att Leva Mellan Ytterligheterna
• När väntan blir farligare än sjukdomen
• Ett politiskt upprop: Psykiatrin måste rädda liv – inte sortera bort dem
• Vi måste kräva mer från psykiatrin – för våra liv beror på det
• När psykiatrin monteras ned – och samhället låtsas bli förvånat
• Existentiell ångest i Mörk Kosmos
• När löftena tystnar – och människor faller mellan stolarna
• När världen mörknar – och mörkret flyttar in
• När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist