Att Leva Mellan Ytterligheterna

 

– En text om bipolär sjukdom

Det talas ofta om topparna och dalarna.
Om manin som brinner och depressionen som släcker allt.

Men nästan ingen talar om mellanrummet.

Det är där livet faktiskt pågår.

---

Manin kan kännas som att universum plötsligt valt ut en.
Tankarna accelererar. Färgerna blir klarare. Sömn känns överflödig.
Det finns inga gränser – bara möjligheter.

Och i just den känslan ligger faran.

Beslut tas i hastighet. Pengar försvinner. Relationer pressas.
Orden blir för många, för stora, för hårda.
Man känner sig odödlig – tills verkligheten hinner ikapp.

---

Sedan kommer fallet.

Depressionen är inte bara sorg.
Den är tyngd.
Den är tystnad.
Den är kroppen som väger för mycket för att bära.

Tankarna förändras.
Det som nyss kändes möjligt känns plötsligt meningslöst.
Skammen över det som hände i manin bränner.
Självbilden spricker.

Ibland viskar en farlig tanke:
Kanske vore det enklare att inte finnas.

Bipolär sjukdom bär en av psykiatrins högsta suicidrisker.
Inte för att människor vill dö –
utan för att lidandet ibland blir outhärdligt.

---

Och så finns mellanrummet.

När medicinen stabiliserar.
När sömnen fungerar.
När livet ser “normalt” ut utifrån.

Det är här den tysta kampen pågår.

Man analyserar varje signal:
Varför är jag pigg idag?
Är det början på något?
Varför är jag trött?
Är det på väg ner igen?

Att leva med bipolär sjukdom är att leva med en inre seismograf.
Man litar aldrig helt på sitt eget väder.

---

Relationerna påverkas.

Att älska någon med bipolär sjukdom är att älska hela spektrumet.
Att vara den som lever med sjukdomen är att bära rädslan för att bli för mycket – eller för lite.

Skam är ett återkommande eko.
Att behöva be om ursäkt för något som kändes sant i stunden.
Att ta ansvar för handlingar som föddes i ett förändrat sinnestillstånd.

Och ändå fortsätta.

---

Men det finns också något annat.

De som vandrat genom dessa ytterligheter bär ofta en särskild form av djup.
En förståelse för mörker.
En empati för sprickor.
En förmåga att se nyanser där andra ser svart och vitt.

Att leva med bipolär sjukdom är inte romantiskt.
Det är inte en kreativ superkraft.
Det är en allvarlig sjukdom som kräver behandling, stöd och struktur.

Men det är också ett liv.

Ett liv som kan vara stabilt.
Meningsfullt.
Relationellt rikt.
Värdigt.

---

På Mörk Kosmos talar vi om det som är svårt att säga högt.

Bipolär sjukdom är inte en karaktärsbrist.
Det är inte dramatik.
Det är inte svaghet.

Det är en kamp mellan ytterligheter –
och modet att stanna kvar i världen trots dem.

Och ibland är det den största styrkan av alla.

Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• Att leva med bipolär sjukdom – mellan himmel och avgrund
• När väntan blir farligare än sjukdomen
• Ett politiskt upprop: Psykiatrin måste rädda liv – inte sortera bort dem
• Vi måste kräva mer från psykiatrin – för våra liv beror på det
• När psykiatrin monteras ned – och samhället låtsas bli förvånat
• Existentiell ångest i Mörk Kosmos
• När löftena tystnar – och människor faller mellan stolarna
• När världen mörknar – och mörkret flyttar in
• När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist