Berg att bestiga, en personlig betraktelse om social ångest
Berg att bestiga – en personlig betraktelse om social ångest
När ensamheten blir vardag
Att leva mellan rädslan och världen
Det finns dagar då jag knappt minns när jag sist kände mig helt bekväm bland folk. Att undvika människor har blivit min egen lilla strategi, ett försök att skydda mig från den där osynliga tyngden som trycker över bröstet så fort någon vill ha min uppmärksamhet. Jag har många gånger tackat nej till spontana fikor, ignorerat meddelanden och låtsats att jag är för upptagen för att delta i livet utanför mina fyra väggar.
Hela tiden växer en sorts rädsla inuti mig – för att göra bort mig, för att inte räcka till, för att någon ska se igenom fasaden. Osäkerheten blir min följeslagare. Sakta men säkert börjar världen utanför tappa färg, och jag famlar efter mening där inne i tystnaden.
Ångesten som ständig vän
Ångesten har blivit så självklar att jag nästan inte märker den längre. Den sitter bredvid mig när jag scrollar förbi vänners glada bilder, påminner om allt jag går miste om. Och när depressionen knackar på, då känns det som om varenda steg är dubbelt så tungt. Jag ser livet pågår där ute, men jag står kvar på samma plats och undrar hur alla andra orkar.
Ibland slår insikten till, hårt och obönhörligt: det här är inget litet hinder, det är ett berg. Jag står vid foten, blickar upp och känner mig liten inför branten.
De små stegen uppför berget
Jag har förstått att förändring inte sker över en natt. Ibland räcker det att öppna fönstret och andas in kall luft för att känna att jag ändå försöker. Att svara på ett sms, gå ett varv runt kvarteret, eller erkänna för någon att allt faktiskt inte är så lätt – det är mina små segrar.
Det krävs mod, och ibland behöver jag låna lite av någon annan. Att våga prata, våga vara ärlig, våga be om hjälp. Det är när jag lyckas ta ett steg ut ur min egen bubbla som jag märker att jag inte är ensam om att känna så här, även om det ofta känns så.
Ett ljus i tunneln
Det finns dagar då jag anar ett ljus längre fram, även om det är svagt. Jag påminner mig om att små steg också tar mig framåt, och att även den högsta bergstoppen består av många små kliv. Och kanske, en dag, känns det inte längre lika brant.
Till dig som känner likadant: Vi står var och en vid våra egna berg, men vi kan hjälpas åt över krönet.
Andra inlägg
- När den sociala ångesten försvårar vardagen
- När varje andetag är en förolämpning
- Att leva med social ångest
- Information om PTSD
- Stjärnornas hopp
- Hoppet är stjärnorna i det mörka kosmos
- På flykt från mörkret, en berättelse om styrka i skuggan av hat
- Att leva med svår ångest och relaterade psykiska tillstånd
- Att vara introvert är som att vara vilsen i världen
