
Under de senaste julehelgerna har Sverige skakats av flera tragiska mord där förövarna varit personer med psykisk ohälsa. Medan många av oss samlades kring julbord och tända ljus, drabbades andra av sorg och chock när det ofattbara hände. I mediernas rapportering har ett återkommande tema varit att psykiatrin inte fungerat som den borde – insatser har uteblivit, varningssignaler har ignorerats och människor har fallit mellan stolarna.
Ett av de mest uppmärksammade fallen är det så kallade ambulansmordet i Norrland, där en person i akut psykisk kris attackerade och dödade en ambulanssjukvårdare som kommit för att hjälpa. Händelsen har väckt debatt om vårt skyddsnät – varför får så många inte hjälp i tid? Hur kan det komma sig att personer i djupaste nöd inte tas på allvar av de instanser som är satta att skydda både dem och samhället?
Det är lätt att peka finger efteråt, men för många anhöriga och drabbade är det uppenbart att systemet brustit. Det handlar inte om enstaka misstag, utan om en struktur där resurserna är för få, köerna för långa och ansvaret ofta skickas vidare. Ordspråket "ingen rök utan eld" stämmer obehagligt väl – ofta har omgivningen slagit larm, men ingen har haft mandat eller kraft att agera.
- Vi måste våga prata om psykisk ohälsa utan att blunda för konsekvenserna när hjälpen uteblir. Det handlar inte om att skuldbelägga individer, utan om att se till att de får stöd innan de når ett läge där tragedin är ett faktum. Julen ska vara hoppets och gemenskapens tid, men för vissa blev den i år mörkare än någonsin. Kanske är det hög tid att vi ställer oss frågan: Hur många måste dö innan vi tar psykisk ohälsa på allvar, på riktigt?
Mörk Kosmos