Lucias ljus

Det var den längsta natten på året.
Mörkret låg tungt över markerna, och frosten knäppte i marken som om jorden själv höll andan. Husen sov, djuren stod stilla i sina bås, och människorna väntade – på morgon, på ljus, på något som skulle bryta nattens tystnad.

Då kom hon.

Hon gick långsamt genom mörkret, klädd i vitt som den nyfallna snön. I händerna bar hon ljus, och på huvudet vilade en krona av levande lågor. Där hon gick, vek skuggorna undan. Ljuset darrade, men slocknade inte.

Hon hette Lucia.

Långt bort, i ett annat land och i en annan tid, hade hon levt som människa. I Syrakusa, vid havet, där solen annars brukade skina starkt. Hon var ung, men bar på ett mod som var större än rädslan. När världen krävde att hon skulle böja sig, stod hon stilla. När mörkret ville tysta henne, lyste hon starkare. För sin övertygelse förlorade hon sitt liv – men hennes ljus dog inte.

Det vandrade vidare.

Det färdades genom århundraden och över hav, tills det nådde Norden, där vintern var lång och nätterna djupa. Här fann hennes ljus ett nytt hem. Människor som levde nära naturen visste hur värdefullt det var med en låga i mörkret. De visste hur ett enda ljus kunde betyda hopp.

Och så började man berätta om henne igen.

I bondgårdar och byar steg hon in tidigt på morgonen. En dotter, en syster, en tjänsteflicka – klädd i vitt – väckte hushållet med ljus och mat. Hon bar inte svärd eller krona av guld, utan bröd, värme och stillhet. I den längsta natten blev hon en påminnelse om att mörkret inte var evigt.

Åren gick. Traditionen förändrades, men berättelsen stannade kvar. Sångerna kom till, tågen växte, och Lucia fick sällskap av stjärngossar och tärnor. Ändå var kärnan densamma: ett ljus som bärs av en människa för andra människor.

Än i dag, när vintern är som mörkast, tänds ljusen igen.
I skolor och kyrkor, på arbetsplatser och i hem.
Barn med darrande ljus i händerna. Röster som sjunger i halvmörker. Ett ögonblick av stillhet mitt i allt som annars rör sig snabbt.

Lucia går fortfarande.

Hon går genom tiden, genom traditionen, genom oss. Hon påminner oss om att ljus inte alltid är starkt – ibland är det skört, ibland fladdrande. Men så länge någon väljer att bära det vidare, fortsätter det att lysa.

Och i den längsta natten räcker det.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest
• Introvert i en extrovert värld – och när social ångest blandas in
• När livet känns hopplöst
• Varför jul- och nyårshelgerna kan kännas extra tunga
• När mörkret blir tyngre under julen
• Aaren och varats kärna
• När smärtan tar andra vägar – om självskadebeteende
• När smärtan blev mitt språk