🌘 Mellandagarna – när leendena bleknar och tröttheten får ett namn

Mellandagarna kommer som en skugga mellan högtiderna. Julen har passerat, men helgerna är inte över än. Runtomkring fortsätter världen i sitt milda firande – ljusen brinner vidare, orden ”god fortsättning” rör sig från mun till mun – medan kroppen redan känns tömd, urholkad, stilla på ett sätt som gör ont.

För den som lever med psykisk ohälsa kan julen vara mer prövning än högtid.
Alla möten. Alla röster. Alla rum fyllda av förväntningar. Det sociala spelet där man ler, nickar, svarar, småpratar – även när något djupt inom en redan gått sönder för länge sedan. Fejkade leenden som ett tunt lager frost över ett landskap i upplösning.

Och när julen äntligen är över, när tallriken är bortplockad och rummen tömts på ljud – då kommer tröttheten. Den där tunga, kärva sortens trötthet som inte går att vila bort. Den som känns i skelettet. I hjärterytmen. I det allra innersta.

🌒 Mellandagarna blir ett vakuum.
Inte fest. Inte vardag. Bara ett mellanläge där själen hänger i luften, utan fotfäste. Man vet att fler helger väntar, fler situationer där man måste spela med. Och bara tanken på det kan kännas som en ny sorts utmattning.

Det finns en instinkt, en dragning bakåt, inåt –
som ett sårat djur som söker en mörk vrå.
Inte för dramatik.
Inte för uppmärksamhet.
Utan för att orken helt enkelt inte räcker längre.

Att bara finnas bland människor kan göra ont.
Att sitta vid ett bord, lyssna på röster som brusar förbi, medan tankarna dimmar och hjärtat drar sig samman. Kroppen är där – men själen försöker ta sig i säkerhet.

💔 Det svåraste med samvaron är ofta tystnaden inuti.
När ingen ser kampen bakom ögonen.
När allt låtsas vara normalt.
När man vet att man inte orkar – men gör det ändå.

Och mellandagarna…
de blir som ett långsamt eko av allt det där.

🌑 Men även i mörkret finns rätten att dra sig undan.
Att stänga dörren.
Att låta ansiktet slappna av.
Att slippa bära andras förväntningar en stund.

Det är inte flykt.
Det är överlevnad.

Det är kroppen som säger:
Nu räcker det. Nu måste jag få vara ifred.

Att leva med psykisk ohälsa i högtidernas tid är inte svagt.
Det är ett tyst motstånd.
En dag för dag-kamp som ingen applåderar – men som betyder allt.

🌟 Om du känner igen dig:
Du är inte ensam i detta mörker.
Du är inte konstig, inte för mycket, inte fel.
Du försöker – och det är större än någon ser.

Låt mellandagarna få vara just det:
inte en plats för leenden, utan en plats för sanning.
En plats där du får vila, dra dig tillbaka, andas långsamt –
och bära ditt hjärta varsamt genom mörkret.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• God Jul önskar Mörk Kosmos
• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus
• När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest
• Introvert i en extrovert värld – och när social ångest blandas in
• När livet känns hopplöst
• Varför jul- och nyårshelgerna kan kännas extra tunga
• När mörkret blir tyngre under julen
• Aaren och varats kärna