När ljusen slocknar: om tomrummet efter julen

Det finns en särskild sorts tystnad som infinner sig när julhelgerna är över. Gatorna töms på glitter, granarna slängs ut i kylan, och allt det som nyss var rörelse, ljud och sociala ritualer löses upp i en stillhet som känns onaturligt hård. Man går från överfyllda rum till ekande korridorer inom sig själv — och det är just där, i mellanrummet, som ångesten börjar tala.

Under julen tvingas vi stå i ljuset. Vi blir exponerade — av familjens frågor, släktens blickar, skrattet som inte alltid känns äkta. Av rollerna vi spelar för att passa in, av gamla minnen som väcks vid dukade bord, av förväntningar på värme när man i själva verket fryser inombords. Många bär leenden som masker, medan något inuti långsamt spänns hårdare och hårdare.

När allt sedan tystnar
när festen är över
när ingen längre ser oss —
då brister något.

Det är som att kroppen plötsligt reagerar på all den inre ansträngningen som hållits tillbaka. Ångesten kommer i vågor. Tröttheten smyger fram som en skugga över axlarna. För vissa fördjupas mörkret till depression, som om själen förlorat fotfästet efter att ha tvingats vara “närvarande” så länge.

Det handlar inte bara om ensamhet — utan om överexponering.
För mycket intryck.
För mycket människor.
För mycket av det man inte orkar möta.

När vardagen återvänder blir kontrasten brutal. Kalendern blir plötsligt tom, tystnaden mullrar, och man lämnas ensam med de tankar som tidigare dränktes i högtider och traditioner. Det är här många faller djupare — inte för att julen är över, utan för att man aldrig fick vila i sig själv från början.

I det här mörkret finns ingen enkel tröst. Men det finns en sanning: att reaktionen är mänsklig. Att kroppen försöker återställa sig efter emotionell överbelastning. Att man inte är svag för att man bryter ihop när ljusen slocknar — utan kanske snarare för att man bar mer än man orkade.

Och ibland är det första steget inte att “ta sig samman”,
utan att erkänna tomrummet,
att sätta ord på dragningskraften nedåt,
att säga: ”Det här gör ont.”

För i Mörk Kosmos finns vi inte för att förneka skuggorna —
utan för att våga se dem,
stå kvar i dem,
och veta att även den djupaste tystnad
bär på en svag men fortsatt levande puls.

Andra inlägg

• Där mörkret möter ljuset - Min väg med Mörk Kosmos
• Året som gått och vägen framåt — Mörk Kosmos i rörelse
• 🌘 Mellandagarna – när leendena bleknar och tröttheten får ett namn
• God Jul önskar Mörk Kosmos
• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus
• När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest
• Introvert i en extrovert värld – och när social ångest blandas in
• När livet känns hopplöst