När man inser att man måste börja må bättre – på riktigt
Det tog mig lång tid att förstå att man inte kan tänka sig ur psykisk ohälsa. Jag försökte så länge. Jag skulle bara “rycka upp mig”, “sluta överanalysera”, “vara tacksam”. Men det funkar inte så. När man mår dåligt psykiskt handlar det inte om vilja – det handlar om att man är mänsklig.
Jag vet hur det känns när man tappar gnistan. När man sitter där på kvällen och undrar vart man själv tog vägen. Men jag vet också att det går att hitta tillbaka. Det är inte lätt, men det går. Här är några saker som faktiskt hjälpte mig — och som också stöds av forskning och erfarenhet.
Att prata om det – även när det känns omöjligt
Det svåraste var att erkänna för någon annan att jag inte mådde bra. Jag trodde jag skulle vara en börda. Men när jag väl sa det högt – “Jag orkar inte längre” – var det som att en liten sten föll från bröstet.
Det behöver inte vara till en psykolog direkt; det kan vara en vän, en kollega eller någon i familjen. Bara att bli lyssnad på utan att någon försöker “lösa” allt kan göra mer skillnad än man tror.
Professionell hjälp är inte ett misslyckande
Jag önskar jag hade sökt hjälp tidigare. Det finns så mycket stöd att få, men man tror ofta att man ska klara sig själv. Samtalsterapi hjälpte mig att förstå mina tankar istället för att drunkna i dem. KBT, till exempel, lär en känna igen sina mönster och hitta nya sätt att agera.
Och ja, ibland behövs medicin. Det betyder inte att du är “svag” – det betyder att du tar din hälsa på allvar.
Kroppen är inte fienden – den försöker hjälpa dig
När jag mådde som sämst tog jag hand om alla utom mig själv. Jag åt dåligt, sov dåligt, och rörde mig inte. Kroppen började säga ifrån, och till slut insåg jag att den inte var min motståndare – den försökte tala om att jag behövde stanna.
Att börja må bättre kan vara så enkelt som att ta en promenad, andas djupt i tio minuter, äta något riktigt och lägga bort mobilen en stund. Det låter banalt, men det är ofta där det börjar.
Var snäll mot dig själv – på riktigt
Vi är så hårda mot oss själva. “Jag borde orka”, “Jag är så svag”, “Andra har det värre.”
Men du skulle aldrig säga så till någon du älskar, eller hur? Så varför säger du det till dig själv?
Att öva på självmedkänsla – att prata till sig själv med värme – är inte flummigt. Det är nödvändigt. Det är som att ge själen syrgas.
Små steg är fortfarande steg
När man är i mörkret känns det som att man aldrig kommer orka igen. Men varje gång du stiger upp ur sängen, svarar på ett sms eller bara andas lugnt en stund, så är det ett steg.
Tillfrisknande handlar inte om att bli “som förr” – det handlar om att lära sig leva igen, långsamt, varsamt.
Det blir bättre – inte på en gång, men med tiden
Jag säger inte att det är lätt. Det är det inte. Men jag vet att det går att hitta tillbaka till ljuset. Psykisk smärta är inte permanent. Den förändras. Och du förändras med den.
Om du känner igen dig i det här: du är inte ensam. Hjälp finns. Hopp finns. Och du är värd att må bra.
Allt börjar med att våga ta första steget — hur litet det än är.
Mörk Kosmos
Andra inlägg
- Vikten av att söka hjälp vid psykisk ohälsa
- Att leva som introvert i samhället
- Samtal om varat
- Att leva med psykisk ohälsa – en mänsklig verklighet
- Att förstå schizofreni – bortom myter och rädsla
- Att leva med bipolär sjukdom
- Att leva med neuropsykiatriska diagnoser – en vardag med egna villkor
- Mörk Kosmos – En plats för lugn, skratt och gemenskap
- Den osynliga farsoten – när själen går sönder i tystnad
