När smärtan tar andra vägar – om självskadebeteende

Ibland gör livet så ont att kroppen blir den enda platsen där smärtan känns hanterbar. Självskadebeteende handlar sällan om att vilja dö – det handlar ofta om att försöka stå ut med att leva. Att få kontroll när allt annat känns okontrollerbart. Att synliggöra det som ingen ser.

Men bakom varje sår, varje slag, varje gång någon vänder smärtan inåt, finns en människa som försöker överleva. En människa som har kämpat länge, ofta i tystnad.

Självskadebeteende är inte ett tecken på svaghet. Det är ett rop – på hjälp, på tröst, på förståelse. Det är ett sätt att säga “jag orkar inte” när orden inte räcker till.

Om du känner igen dig: du är inte ensam. Det finns människor som vill lyssna, som bryr sig, som kan hjälpa dig hitta andra sätt att lindra smärtan. Att be om hjälp är inte att ge upp – det är att välja livet, en liten bit i taget.

Och till dig som står bredvid – en vän, förälder, kollega eller partner: våga fråga. Våga stanna kvar. Du behöver inte ha alla svar. Ditt lugn, din omtanke och din närvaro kan vara skillnaden mellan att någon tappar hoppet och att någon orkar lite till.

Självläkning tar tid. Det är en process av att lära sig stå ut, steg för steg, tills smärtan inte längre behöver ta plats i kroppen för att bli hörd.
Och du – du är värd ett liv där du inte måste skada dig för att känna att du finns.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• När smärtan blev mitt språk
• När man inser att man måste börja må bättre – på riktigt
• Vikten av att söka hjälp vid psykisk ohälsa
• Att leva som introvert i samhället
• Samtal om varat
• Att leva med psykisk ohälsa – en mänsklig verklighet
• Att förstå schizofreni – bortom myter och rädsla
• Att leva med bipolär sjukdom
• Att leva med neuropsykiatriska diagnoser – en vardag med egna villkor