När universum svänger – en fortsättning om bipolär sjukdom

Att leva med bipolär sjukdom är att vara bunden till en himlakropp som aldrig står still. Det är inte bara glädje och sorg. Det är acceleration och avgrund. Det är ljus som bränner och mörker som kväver.

I de maniska faserna känns världen plötsligt möjlig. Tankarna rör sig snabbare än ljuset. Idéerna exploderar som stjärnor i supernova. Självförtroendet sväller, sömnen blir överflödig, kroppen känns odödlig. Allt är sammanlänkat. Allt betyder något.

Men i det intensiva ljuset finns också en fara. Gränser suddas ut. Impulser tar över. Pengar spenderas, relationer pressas, ord sägs som inte går att ta tillbaka. Det som först känns som kraft kan övergå i kaos.

Och så kommer fallet.

Depressionen är inte bara trötthet. Den är en gravitation som drar ner varje tanke i ett svart hål. Färger bleknar. Kroppen blir tung som sten. Det som nyss kändes självklart – att leva, att andas, att finnas – känns plötsligt övermäktigt.

Det är här många missförstår bipolär sjukdom. De ser topparna. De hör om kreativiteten, energin, drivkraften. Men de ser inte kraschen. De ser inte skammen efteråt. De ser inte skulden över sådant som hände när kontrollen var borta.

Bipolär sjukdom är inte en personlighet. Det är inte dramatik. Det är inte “lite upp och ner”. Det är en allvarlig psykisk sjukdom som påverkar hjärnans reglering av stämningsläge, energi och impulskontroll.

Men det är också något mer.

Det är erfarenheten av att ha sett både de högsta topparna och de djupaste dalarna – och ändå fortsätta. Det är att lära sig känna igen sina varningssignaler. Att bygga rutiner när man inte vill. Att ta sin medicin även när man känner sig “frisk”. Att våga be om hjälp innan det brister.

Stabilitet kan kännas ovant. Nästan tomt. Som om universum plötsligt slutat skaka. Men i den stillheten finns något värdefullt: möjlighet att leva, inte bara överleva.

För många handlar tillfrisknande inte om att bli “botad”, utan om att hitta balans. Med rätt behandling, stöd och förståelse går det att leva ett rikt liv. Relationer kan läkas. Drömmar kan formas – långsamt, hållbart.

Och kanske är det just där styrkan finns.

Inte i de bländande topparna.
Inte i de bottenlösa dalarna.
Utan i beslutet att stanna kvar.

Att fortsätta röra sig genom sitt eget kosmos, även när mörkret är tätt.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• Att Leva Mellan Ytterligheterna
• Att leva med bipolär sjukdom – mellan himmel och avgrund
• När väntan blir farligare än sjukdomen
• Ett politiskt upprop: Psykiatrin måste rädda liv – inte sortera bort dem
• Vi måste kräva mer från psykiatrin – för våra liv beror på det
• När psykiatrin monteras ned – och samhället låtsas bli förvånat
• Existentiell ångest i Mörk Kosmos
• När löftena tystnar – och människor faller mellan stolarna
• När världen mörknar – och mörkret flyttar in