När väntan blir ett tillstånd – en kritisk essä om den svenska psykiatrins brist

Den svenska psykiatrin beskrivs ofta som en del av ett generellt starkt välfärdssystem. På pappret finns vårdgarantier, nationella riktlinjer och höga ambitioner om jämlik vård. I praktiken möter många patienter något helt annat: långa köer, stängda vårdplatser och en utdragen kamp för att ens bli utredd. Mellan intention och verklighet har ett glapp vuxit fram – ett glapp där människor riskerar att falla.

Att söka psykiatrisk vård i Sverige innebär i dag ofta att ställas i kö. Inte sällan i månader, ibland i år. För den som lider av svår ångest, depression, psykossymtom eller neuropsykiatriska svårigheter är tid inte en neutral faktor. Väntan i sig kan förvärra tillståndet. När lidande möts av beskedet ”vi hör av oss” reduceras vården till administration, och patienten till ett ärende bland andra.

Bristen på vårdplatser inom slutenvården är särskilt talande. Antalet psykiatriska vårdplatser per capita i Sverige hör till de lägsta i Europa. Resultatet blir en vård som ofta ingriper först när situationen blivit akut – ibland livshotande. Människor skrivs ut för tidigt, nekas inläggning eller bollas mellan öppenvård, akutmottagningar och socialtjänst. Psykiatrin tvingas arbeta reaktivt snarare än förebyggande, trots att just kontinuitet och långsiktighet är avgörande för psykisk hälsa.

Utredningar, särskilt neuropsykiatriska, har blivit ett annat nålsöga. För barn, unga och vuxna kan väntetiden på en ADHD- eller autismutredning vara flera år. Under tiden riskerar individen att misslyckas i skolan, förlora arbete, utveckla samsjuklighet eller hamna i social utsatthet. Utan diagnos saknas ofta tillgång till rätt stöd, anpassningar och behandling. Systemet kräver ett namn på lidandet innan det tas på allvar – men erbjuder ingen rimlig väg till att få det namnet.

Konsekvenserna av denna strukturella brist är inte enbart individuella. När människor inte får hjälp i tid påverkas också deras familjer, arbetsplatser och i förlängningen samhället i stort. Obehandlad psykisk ohälsa kan bidra till missbruk, hemlöshet och social isolering. I vissa fall sammanfaller allvarlig psykisk sjukdom, bristande uppföljning och social marginalisering på ett sätt som får tragiska följder. Det är viktigt att vara tydlig: de allra flesta personer med psykisk sjukdom är inte våldsamma. Men när samhällets skyddsnät är för glest kan risker för både individen och omgivningen öka.

I ljuset av den senaste tidens uppmärksammade våldsdåd har psykiatrins roll åter hamnat i fokus. Ofta följer samma mönster: korta vårdkontakter, utebliven uppföljning, avbrutna behandlingar och ansvar som faller mellan stolarna hos regioner, kommuner och stat. Det handlar inte om att förenkla komplexa händelser eller peka ut psykiatrin som ensam förklaring, utan om att våga se hur systematiska brister kan skapa förutsättningar för tragedier.

Ansvarsfördelningen inom svensk psykiatri är fragmenterad. Regionerna ansvarar för vården, kommunerna för boende och stöd, staten för lagstiftning och tillsyn via bland annat Socialstyrelsen. När resurserna inte räcker och samordningen brister hamnar individen i kläm. Ingen aktör ser hela människan, och därmed heller hela risken.

En psykiatri som huvudsakligen hanterar kriser snarare än förebygger dem är inte bara ineffektiv – den är oetisk. Att låta människor vänta sig sjuka, att neka vård på grund av platsbrist och att göra utredningar till ett privilegium snarare än en rättighet innebär att lidande normaliseras. Kostnaden mäts inte bara i pengar, utan i förlorade livschanser, brutna relationer och ibland i oåterkalleliga förluster.

Om den svenska psykiatrin ska leva upp till sina ideal krävs mer än tillfälliga satsningar och krisåtgärder efter medial uppmärksamhet. Det krävs en långsiktig politisk vilja att bygga ut vårdplatser, korta köer, säkra kontinuitet och erkänna psykisk vård som lika akut och nödvändig som somatisk.

För varje människa som får hjälp i tid finns inte bara ett lindrat lidande – utan också ett samhälle som tagit sitt ansvar.

Mörk Kosmos

Andra inlägg

• Julens skuggor: När samhället sviker de svagaste
• När ljusen slocknar: om tomrummet efter julen
• Där mörkret möter ljuset - Min väg med Mörk Kosmos
• Året som gått och vägen framåt — Mörk Kosmos i rörelse
• 🌘 Mellandagarna – när leendena bleknar och tröttheten får ett namn
• God Jul önskar Mörk Kosmos
• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus
• När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest