När världen känns för högljudd – en personlig berättelse om introversion och social ångest

Det finns dagar då världen känns som en storm som blåser rakt genom mig. Inte en sådan där frisk, uppiggande vind man ser på film, utan mer som ett konstant brus som aldrig riktigt tystnar. Ju fler människor, röster, blickar och förväntningar, desto mer krymper något i mig.

Jag har alltid varit introvert. Det är inget jag förstod som barn – då var jag bara ”den tysta”, ”den som läste mycket”, ”den som drömde”. Men med tiden började den tystnaden skava. Inte för att jag inte trivdes i den, utan för att andra verkade så oförståeligt obekväma med att jag trivdes i den.

Men det är först i vuxen ålder jag insett att min introversion inte är hela historien. Ovanpå den ligger ett lager av social ångest som vissa dagar ligger tunt som mjöl på ett bord – knappt märkbart – och andra dagar ligger som en tung filt över hela kroppen.

Ett rum fullt av människor och ett hjärta som slår för snabbt

Jag har varit på alltför många sociala sammanhang, middagar, mingel, arbetsmöten – sådana där sociala situationer som många tycks glida in och ut ur som om de vore byggda för det. Men för mig känns det alltid som att jag stiger in i ett rum med för starkt ljus, för skarpa ljud och för många osynliga regler jag borde kunna men inte känner till.

Det är inte så att jag inte vill prata. Jag vill ibland väldigt mycket. Jag kan till och med längta efter kontakt. Men när jag öppnar munnen fastnar hela meningen som en klump i min hals. Det är som om hjärnan viskar:

”Säg inget nu. Du kommer säga något konstigt. De kommer se. Du kommer rodna. Du kommer märkas.”

Och märkas är det värsta av allt.

Så jag står där, med glaset i handen, och tänker att jag måste se normal ut. Men det känns ungefär som att balansera ett torn av porslin. Minsta lilla rörelse kan få allt att falla.

Efterspel och eko av ord som aldrig sades

När jag kommer hem från sådana kvällar är jag inte bara trött. Jag känner mig ibland urholkad, som om all min energi runnit av mig i tysthet.

Och i mörkret efteråt kommer det värsta: ältandet. En utdragen, mental repris av allt jag sagt och allt jag inte sa.

Varför log jag så stelt? Varför sa jag det där? Varför gick jag hem så tidigt? Varför kunde jag inte bara vara som alla andra?

Jag kan ligga vaken och tänka att jag är svår att tycka om. Samtidigt som jag längtar efter att bli sedd, men inte för mycket.

Det är en märklig paradox – att vilja vara nära men vara rädd för närheten.

Det lilla i det stora

Det finns dock stunder av ren frid. En långsam morgon med en kopp te när huset fortfarande sover. En kvällspromenad där världen känns mjukare, mildare. Ett djupt samtal med en vän där vi båda sitter med filtar om oss och tiden känns som den vilar.

Då tänker jag: Det är så här jag är menad att fungera.
Långsamt. Eftertänksamt. Djupt. Inte i mängd, utan i mening.

Det finns en styrka i det, även om jag sällan fått höra det. I en kultur där snabbhet hyllas och där social förmåga ofta blandas ihop med personlig värde, känner jag mig ibland som en text skriven i kursiv – vacker på sitt sätt, men lätt att missa om man skummar igenom.

När jag började förstå mig själv

Jag har lärt mig att min introversion inte är feghet. Den är ett sätt att överleva världen. Ett sätt att känna djupt, att iaktta, att lyssna.

Och min sociala ångest – ja, den är högst verklig. Men den är inte allt. Den är en överdriven vakthund som försöker skydda mig, men som inte har lärt sig skillnaden mellan fara och vardag.

Det är nästan befriande att tänka så. Att jag inte är ”fel”, bara mänsklig. Kanske lite mer känslig för världen än många andra. Men också mer uppmärksam. Mer reflekterande. Mer intuitiv.

Ett stillsamt hopp

Det finns fortfarande kvällar då jag avbokar saker jag egentligen vill göra. Dagar då jag pratar för lite eller tänker för mycket. Stunder då jag känner mig osynlig bredvid människor som brinner med hela sin personlighet.

Men det finns också glimtar av mod. Små tillfällen då jag säger en mening på mötet, stannar lite längre i ett socialt sammanhang, låter mig själv vara nervös utan att skämmas för det.

Jag försöker tänka att varje gång jag kliver in i ett rum jag är nervös inför, trots att hjärtat bränner, är en sorts seger. En mjuk, tyst, nästan omärklig seger – men ändå min.

Och kanske är det just det här som är livet för mig:
Att leva i spänningsfältet mellan vilja och rädsla, tystnad och kontakt, introversion och längtan.

Att hitta ett sätt att vara i världen utan att gå sönder av den.
Att vara mig själv, även när det känns svårt.
Att våga ta plats – om än försiktigt, om än trevande.

Och att komma ihåg att även det lilla modet räknas.

Alltid.

Mörk Kosmos

---

Andra inlägg

• Psykisk ohälsa Behandlingar, psykofarmaka och vårdprofessioner
• Lucias ljus
• Introvert i en extrovert värld – och när social ångest blandas in
• När livet känns hopplöst
• Varför jul- och nyårshelgerna kan kännas extra tunga
• När mörkret blir tyngre under julen
• Aaren och varats kärna
• När smärtan tar andra vägar – om självskadebeteende
• När smärtan blev mitt språk