Panikångest – när marken gungar under fötterna
En personlig reflektion över att leva med ångestens plötsliga stormar
De flesta av oss har någon gång känt hur hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Det kan vara inför en tenta, en arbetsintervju eller när man halkar till på en isig trottoar. Men panikångest är något helt annat – det är som om kroppen plötsligt slår larm för en fara som hjärnan inte kan se. Markkontakten försvinner, och det känns som om man tappar fotfästet i livet för en stund.
En storm utan förvarning
Panikångestattacker slår till utan att knacka på dörren. Man kan stå i matkön på ICA, fika med en vän eller sitta på bussen på väg hem – plötsligt känns bröstet trångt, hjärtat rusar och tankarna far iväg i ett virrvarr. "Kommer jag att dö nu?" hinner man tänka innan man förstår att det bara är kroppen som luras.
Att prata om det som känns omöjligt
I Sverige säger vi gärna att vi ska "bita ihop" och kämpa på. Men just när det gäller panikångest är det kanske det värsta man kan göra. För när ångesten är som starkast behöver man oftast det motsatta – att någon ser en, lyssnar och säger att det är okej att vara rädd. Det är ingen svaghet; det är en mänsklig reaktion.
En osynlig kamp
Många som lider av panikångest blir experter på att dölja det. Utåt sett kanske allt ser ut som vanligt – man går till jobbet, hämtar barnen och skrattar åt skämt vid fikabordet. Men inombords kan det vara kaos. Den där inre stressen, rädslan för nästa attack, kan vara oerhört påfrestande. Det krävs mod att berätta, men när man väl gör det minskar ofta skammen och ensamheten.
Det blir bättre – men vägen är inte spikrak
Alla som någon gång drabbats av panikångest vet att det inte finns några snabba lösningar. KBT, andningsövningar, samtalsterapi och ibland medicin kan vara en hjälp på vägen. Att börja lyssna till kroppens signaler och acceptera att känslan inte är farlig, även om den känns skrämmande, är en viktig del. Som med det mesta i livet gäller det att ta ett steg i taget – eller som man säger på svenska: "Ingen ko på isen."
Att våga hoppas
Det finns ett svenskt ordspråk som säger "Efter regn kommer solsken". När panikångesten härjar känns det kanske som ett dåligt skämt, men så småningom hittar man strategier för att leva med den. Och med tiden lär man sig att attackerna inte styr ens liv. Man börjar lita på att marken under fötterna står kvar, även när det blåser till.
Så nästa gång du möter någon som verkar ovanligt orolig eller tillbakadragen – var lite extra snäll. Du vet aldrig vilken storm de kämpar mot på insidan.
En personlig reflektion över att leva med ångestens plötsliga stormar
De flesta av oss har någon gång känt hur hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Det kan vara inför en tenta, en arbetsintervju eller när man halkar till på en isig trottoar. Men panikångest är något helt annat – det är som om kroppen plötsligt slår larm för en fara som hjärnan inte kan se. Markkontakten försvinner, och det känns som om man tappar fotfästet i livet för en stund.
En storm utan förvarning
Panikångestattacker slår till utan att knacka på dörren. Man kan stå i matkön på ICA, fika med en vän eller sitta på bussen på väg hem – plötsligt känns bröstet trångt, hjärtat rusar och tankarna far iväg i ett virrvarr. "Kommer jag att dö nu?" hinner man tänka innan man förstår att det bara är kroppen som luras.
Att prata om det som känns omöjligt
I Sverige säger vi gärna att vi ska "bita ihop" och kämpa på. Men just när det gäller panikångest är det kanske det värsta man kan göra. För när ångesten är som starkast behöver man oftast det motsatta – att någon ser en, lyssnar och säger att det är okej att vara rädd. Det är ingen svaghet; det är en mänsklig reaktion.
En osynlig kamp
Många som lider av panikångest blir experter på att dölja det. Utåt sett kanske allt ser ut som vanligt – man går till jobbet, hämtar barnen och skrattar åt skämt vid fikabordet. Men inombords kan det vara kaos. Den där inre stressen, rädslan för nästa attack, kan vara oerhört påfrestande. Det krävs mod att berätta, men när man väl gör det minskar ofta skammen och ensamheten.
Det blir bättre – men vägen är inte spikrak
Alla som någon gång drabbats av panikångest vet att det inte finns några snabba lösningar. KBT, andningsövningar, samtalsterapi och ibland medicin kan vara en hjälp på vägen. Att börja lyssna till kroppens signaler och acceptera att känslan inte är farlig, även om den känns skrämmande, är en viktig del. Som med det mesta i livet gäller det att ta ett steg i taget – eller som man säger på svenska: "Ingen ko på isen."
Att våga hoppas
Det finns ett svenskt ordspråk som säger "Efter regn kommer solsken". När panikångesten härjar känns det kanske som ett dåligt skämt, men så småningom hittar man strategier för att leva med den. Och med tiden lär man sig att attackerna inte styr ens liv. Man börjar lita på att marken under fötterna står kvar, även när det blåser till.
Så nästa gång du möter någon som verkar ovanligt orolig eller tillbakadragen – var lite extra snäll. Du vet aldrig vilken storm de kämpar mot på insidan.
En personlig reflektion över att leva med ångestens plötsliga stormar
De flesta av oss har någon gång känt hur hjärtat slår lite snabbare än vanligt. Det kan vara inför en tenta, en arbetsintervju eller när man halkar till på en isig trottoar. Men panikångest är något helt annat – det är som om kroppen plötsligt slår larm för en fara som hjärnan inte kan se. Markkontakten försvinner, och det känns som om man tappar fotfästet i livet för en stund.
En storm utan förvarning
Panikångestattacker slår till utan att knacka på dörren. Man kan stå i matkön på ICA, fika med en vän eller sitta på bussen på väg hem – plötsligt känns bröstet trångt, hjärtat rusar och tankarna far iväg i ett virrvarr. "Kommer jag att dö nu?" hinner man tänka innan man förstår att det bara är kroppen som luras.
Att prata om det som känns omöjligt
I Sverige säger vi gärna att vi ska "bita ihop" och kämpa på. Men just när det gäller panikångest är det kanske det värsta man kan göra. För när ångesten är som starkast behöver man oftast det motsatta – att någon ser en, lyssnar och säger att det är okej att vara rädd. Det är ingen svaghet; det är en mänsklig reaktion.
En osynlig kamp
Många som lider av panikångest blir experter på att dölja det. Utåt sett kanske allt ser ut som vanligt – man går till jobbet, hämtar barnen och skrattar åt skämt vid fikabordet. Men inombords kan det vara kaos. Den där inre stressen, rädslan för nästa attack, kan vara oerhört påfrestande. Det krävs mod att berätta, men när man väl gör det minskar ofta skammen och ensamheten.
Det blir bättre – men vägen är inte spikrak
Alla som någon gång drabbats av panikångest vet att det inte finns några snabba lösningar. KBT, andningsövningar, samtalsterapi och ibland medicin kan vara en hjälp på vägen. Att börja lyssna till kroppens signaler och acceptera att känslan inte är farlig, även om den känns skrämmande, är en viktig del. Som med det mesta i livet gäller det att ta ett steg i taget – eller som man säger på svenska: "Ingen ko på isen."
Att våga hoppas
Det finns ett svenskt ordspråk som säger "Efter regn kommer solsken". När panikångesten härjar känns det kanske som ett dåligt skämt, men så småningom hittar man strategier för att leva med den. Och med tiden lär man sig att attackerna inte styr ens liv. Man börjar lita på att marken under fötterna står kvar, även när det blåser till.
Så nästa gång du möter någon som verkar ovanligt orolig eller tillbakadragen – var lite extra snäll. Du vet aldrig vilken storm de kämpar mot på insidan.
