Scener ur verkligheten
Johan var trettiofem, bodde ensam i en liten etta och gick till sitt jobb varje dag. Han kom i tid, gjorde det han skulle och gick hem igen. På ytan såg allt ut att fungera, men inuti kändes det som att något långsamt höll på att vittra sönder.
Det började med trötthet. Han skyllde på sömnbrist, på stress, på att det bara var en period. Men snart blev tröttheten till en tung dimma. Allt han brukade tycka om – att spela gitarr, att träna, att träffa vänner – kändes meningslöst. Han började tacka nej till saker. Först ibland, sedan nästan alltid.
När vännerna frågade hur han mådde, log han och sa: "Jo, det är bra." Men det var inte sant. Ensamheten blev en vana, och till slut kändes det nästan enklare att inte träffa någon alls. Det var som om orden fastnade i halsen så fort han försökte beskriva hur det egentligen kändes.
En kväll satt han vid köksbordet och stirrade på diskhögen. Han orkade inte resa sig. Han orkade inte ens tänka på morgondagen. Det skrämde honom – inte för att han ville försvinna, utan för att han inte längre kunde se någon skillnad mellan dagarna.
Till slut, efter flera veckor av samma mönster, bokade han en tid på vårdcentralen. Han sa inte så mycket, mest att han kände sig trött och nedstämd. Läkaren föreslog samtalsterapi och sjukskrivning. Johan tvekade, men gick med på det.
Det blev inte någon dramatisk förändring. Livet såg nästan likadant ut – samma etta, samma jobb, samma vardag. Men långsamt, i små steg, började han märka att det gick att andas lite lättare. Att det gick att säga högt: "Jag mår inte bra."
Och kanske var det där förändringen började – inte i att allt plötsligt blev bra, utan i att han slutade låtsas.
