Stjärnornas hopp
I det oändligt svarta, där tystnaden ruvar,
svävar varat, tyngdlöst, bland drömmar och tvivel.
Kosmos viskar om ensamhet, om tidens djupa hav,
och vi famlar, små, bland galaxers skuggspel.
Men där i nattens hjärta, långt bortom oro och dom,
glimmar stjärnor – tusen och åter tusen små bloss.
De lyser utan att blinka, trotsar det eviga mörkret,
som påminnelser om att vi aldrig får ge oss.
Varje stjärna ett hjärtslag, ett löfte i natten,
att ljuset kan födas även där mörkret är tjockt.
Så länge de gnistrar, så länge vi blickar uppåt,
bär vi hoppet: att aldrig ge upp, inte ens när vi är trötta.
Ty varat i kosmos är mer än tomhet och rädsla –
det är sången om hopp, i galaxernas dans.
Vi är alla små lågor, vi lyser för varandra,
och tillsammans trotsar vi mörkret, för vi vet att vi kan.
/ Annah Ally Boudine
Andra inlägg
- Den osynliga farsoten – när själen går sönder i tystnad
- Att leva med OCD och tvångstankar
- Under tystnaden
- När själen går sönder och ingen ser
- Du är inte ensam, Ett brev till dig som kämpar
- Under ytan av vintern
- Alltets tomrum / Motståndets glöd
- Psykoser
- Starkare tillsammans
- Panikångest – när marken gungar under fötterna