Stjärnornas hopp

I det oändligt svarta, där tystnaden ruvar,

svävar varat, tyngdlöst, bland drömmar och tvivel.

Kosmos viskar om ensamhet, om tidens djupa hav,

och vi famlar, små, bland galaxers skuggspel.

Men där i nattens hjärta, långt bortom oro och dom,

glimmar stjärnor – tusen och åter tusen små bloss.

De lyser utan att blinka, trotsar det eviga mörkret,

som påminnelser om att vi aldrig får ge oss.

Varje stjärna ett hjärtslag, ett löfte i natten,

att ljuset kan födas även där mörkret är tjockt.

Så länge de gnistrar, så länge vi blickar uppåt,

bär vi hoppet: att aldrig ge upp, inte ens när vi är trötta.

Ty varat i kosmos är mer än tomhet och rädsla –

det är sången om hopp, i galaxernas dans.

Vi är alla små lågor, vi lyser för varandra,

och tillsammans trotsar vi mörkret, för vi vet att vi kan.

/ Annah Ally Boudine

Andra inlägg