Under tystnaden
Det finns en plats där tanken inte har fäste,
där varje andetag är en fråga utan svar.
Jag sitter där ibland —
i skuggan av mig själv,
och lyssnar till ekot av allt som inte betyder något.
Tiden rinner inte där,
den står still som vatten i en gammal skål,
och i dess yta ser jag ansikten
som kanske var mina,
eller någon annans dröm.
Allt jag trodde var fast
har blivit dimma.
Orden förlorar sina rötter,
världen sin kontur.
Jag famlar efter Gud, efter mening,
efter något som säger: ”Du är här av en orsak.”
Men svaret är vind,
en viskning utan källa.
Ändå bultar hjärtat.
Ändå vägrar kroppen ge upp.
Kanske är det själva smärtan —
den djupa, stilla värken av att inte veta —
som håller mig kvar.
