Under ytan av vintern
Det var alltid mörkt när Lina gick hem från jobbet. Vinterljuset hann aldrig riktigt vakna innan det dog igen, och kylan hade trängt in i allt – i huden, i rösterna, i tankarna. Hon brukade förr tänka att människor var som värmeljus: små lågor som höll varandra vid liv. Men nu kändes det som om alla hade slut på syre.
Hon såg dem varje morgon på tunnelbanan. Tomma blickar ovanför ansiktsmasker, fingrar som skrollade genom nyheter och flöden, ord som aldrig blev till röster. Alla verkade på väg någonstans, men ingen verkade vilja dit.
Lina log ibland, av gammal vana. Mot kollegor, mot kassörskan, mot chefen som kallade henne ”duktig”. Men det var ett leende utan kroppsvärme – som ljuset från en lysrörslampa, kallt och surrande.
Hon sov sällan en hel natt. Tankarna var för högljudda. De talade om allt hon inte var, allt hon inte orkade vara. ”Du borde vara starkare. Du borde vara tacksam. Du borde klara det här.”
Samhällets röst ekade i hennes huvud: prestera, le, delta, dämpa.
När hon en kväll satt på sängkanten, med händerna knäppta hårt som om hon bad till något hon inte längre trodde på, tänkte hon: Det är inte jag som är trasig. Det är världen som är för hård för människor som känner för mycket.
Utanför fönstret singlade snöflingor långsamt ner genom gatlyktans sken. De föll tyst, utan mål, men ändå med en märklig värdighet. Det var något tröstande i deras tystnad.
Hon tog på sig kappan, drog halsduken tätare och gick ut. Luften var bitande, men också ren. Hon mötte en man som huttrade vid busshållplatsen. Deras blickar korsades i en sekund – trötta, men igenkännande.
Det fanns något där. En liten glimt av mänsklighet, ett eko av: Jag ser dig.
Kanske, tänkte hon, är hoppet inte i stora förändringar, utan i de där små mötena. Ett leende som inte kräver något. En hand som håller kvar en sekund längre. Ett erkännande av att vi alla bär något tungt.
När Lina kom hem igen satte hon sig vid fönstret. Världen utanför var fortfarande kall. Men hon höll händerna runt en kopp te och tänkte att värme kanske inte alltid behöver vara stor – ibland räcker det med att den finns.
Och någonstans djupt inom henne tändes en liten låga igen.
Inte stark. Men verklig.
